Jag blir lätt otålig när jag tänker på den globala uppvärmningen och hur snabbt tidsklockan tickar. Den senaste väckarklockan - dokumentärfilmen SEX GRADER- borde väl vara tillräckligt skrämmande för att få oss att ändra våra konsumtionsmönster, med omedelbar verkan? Ändå går det så oändligt långsamt. Det är som om vi helst blundar för vårt individuella ansvar. Trögt är det också med konkret handling från det internationella samfundets sida. Toppmöten organiseras och internationella experter och politiker flyger jorden runt för att ta fram nya deklarationer. Hur mycket CO2 släpps ut i atmosfären av alla kringresande klimatexperter?
Och var finns ansvaret att ta fram handlingsplaner? Hur många fler katastrofer behöver vi för att gå från ord till handling? Motståndet mot förändring är som en tyst och osynlig mur av inbyggd tröghet. Vi fortsätter helst att leva som vi alltid gjort, om än med smärre justeringar och med litet dåligt samvete.
Svenskars miljösamvete är nog bättre än de flesta andras, men den globala uppvärmningen är ju global, och här finns inga nationella gränser.
Samarbetet mellan länderna i syd och nord borde kunna gå framåt i snabbare takt. Personligen är jag inte så övertygad om Exportrådets modell att exportera teknik och spetskunskap. Fattigare länder köper ogärna dyra konsulttjänster från Sverige, och det finns inte tid att vänta in order. På det här området måste troligen kunskap och erfarenheter erbjudas på mer generösa villkor.
Vi vet ju att den rika delen av världen står för större delen av utsläppen och att klimatförändringarna drabbar de fattiga hårdast. Då borde väl också de rika länderna kunna avkrävas konkreta insatser för att hjälpa till att identifiera och reducera riskfaktorerna i den fattigare delen av världen? Sådana program kunde samtidigt vara en träning i planering, organisation och demokrati med medborgardeltagande; alla koncept som Sverige har med i sitt utvecklingssamarbete.
För Sverige har frågan prioritet, men vad betyder det? Här behövs utbildningsprogram, och det snabbt som ögat. Långsiktig planering är något latinamerikanska institutioner har svårt för. I denna synnerligen akuta och globala fråga måste de snabbt öka sin kompetens i framförhållning och samverkan mellan olika aktörer.
Jag erkänner att det allt oftare kliar i fingarna att få vara med
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar