De senaste dagarna har jag lyckats samla på mig flera erfarenheter av hur systemen och de stora bolagen håller kontrollen över oss individer.
Förra veckan ställde jag upp som tolk och chaufför åt ett TV-team från Sverige. Jag hjälpte också i förväg till med filmtillstånd på en rad kontor och myndigheter. Vad jag inte visste är att jag dessutom skulle få ställa upp som skådespelare och fejka scener som behövdes för programmet; än mindre att jag skulle få vara terapeut och psykolog och flera gånger om dagen prata med en biologisk mamma, som inte ville ställa upp för TV-kamerorna och som kände sig grundlurad genom ett brev från Sverige på engelska (!!???) som skickats till en syster i en fattig stadsdel och som en svåger läst och förundrats över.
Slutresultatet blev lyckat. Mor och dotter återförenades. En dotter fick plötsligt tre nya syskon, en biologisk mamma och en styvfar i Chile. Familjen fick en ny, äldre syster och mamman fick tillbaka en dotter som hon inte vetat något som helst om under 27 år, inte ens i vilket land hon bor.
Var ligger problemet? Jo, att jag accepterade en dagsersättning på 1000 svenska kronor, utan kontrakt och enbart på basis av telefonsamtal, där det sades att arbetstiden var 9-4, vilket det aldrig var. Dessutom fick jag själv stå för självrisken för en skråma på den hyrda bilen, samt betala bilhyran i förskott. Varför accepterar man såna villkor? Därför att man själv inte har något val. Det fanns flera intresserade, och trots att jag angav mina ersättningsanspråk, hade jag inte fått dem godtagna.
Ett produktionsbolag tjänar nu stora pengar på att betala svarta pengar, dessutom på en klar u-landsnivå. Varför acceptar man att exploateras? Man gör det när man inte har något att sätta emot, så enkelt är det.
Idag sökte jag upp en bank som jag inte mig veterligt har några mellanhavanden med. När jag skulle köpa på kredit på ett varuhus fick jag veta att jag fanns med i ett register över icke kreditvänliga kunder. Jag fattade ingenting förrän idag, då jag fick veta att jag har en skuld på 604.500 pesos (motsvarande ca 8.000 svenska kronor) för ett kreditkort som jag aldrig använt och som jag aldrig fått en enda skrivelse eller påminnelse ifrån. Någon försäljare ringde i november 2006 och erbjöd ett gratis kreditkort utan räntor eller underhållskostnader. Jag föll för påtryckningarna, flyttade i mars 2007 till ny adress och har aldrig ens haft tanken att använda kreditkortet. Försäljare är experter på att leta rätt på en och ha uppgifter om hur mycket man pratar i telefon och spenderar på olika saker. Jag går inte på att en bank inte kan ta reda på och aktualisera sina uppgifter, Även här är det kunden som förlorar. Kunden är den svage, banken den starke.
En tredje situation , också i dagarna, handlar om en mobiltelefon som min son använder och som en dotter lämnade efter sig när hon flyttade till Sverige. Sonen var i Europa i 8 månader förra året, men under den tiden gick det inte att avbryta betalningen av månadsbeloppet, utan jag fick varje månad se till att betala. När han kom tillbaka ändrade han – eller det var jag som fick gå och utföra ändringen , eftersom telefonen står i mitt namn- den s.k ”planen” och fick ett visst antal minuter till förfogande.Det fungerade aldrig och han- jag- fick istället betala dubbelt så mycket som överenskommet, förutom att telefonen inte fungerade längre. Nu har han sagt upp avtalet, men jag får fortfarande betala för apparaten, som inte går att använda. Vem vinner på detta om inte Telefonica?
De flesta har troligen exempel på liknande situationer. Än så länge finns det inte mycket att sätta emot. Men jag skulle nästan kunna slå vad om att dessa former av maktmissbruk kommer att vara slut inom en 10-årsperiod. Varför jag är så säker på det? Det behåller jag för mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar