Jag ser och hör så tydligt dessa dagar uttryck av dryghet, nedsättande gester, avundsjuka och girighet, alla våra mest ingrodda synder. Är det kanske så att dessa negativa sidor framträder nästan övertydligt för att vi inte ska kunna blunda längre? Och framträder de överallt just så tydligt för att vi kommit till en punkt i utvecklingen där extremerna polariseras? Allt blir tydligt. Maskerna faller av.
Igår såg jag på CNNs morgonnyheter en intervju med en politiker som vandrat mellan de politiska blocken och nu gått in i allianskoalitionen. Han var minister i Allendes regering, satt i koncentrationsläger, skapade sen i USA ett IT-imperium och kom tillbaka för att bli senator. Alltid dryg i tonen . Behandlar alla andra som dumma och mindre vetande. I fråga efter fråga läxar han nu upp journalisten som intervjuar honom. Hur kan du ställa så dumma frågor? När intervjun avslutas säger han till journalisten att han inte ställer upp på en intervju med honom det närmaste året på grund av hans idiotiska frågor. Han fullkomligt dryper av förakt.
Han hade samma utstrålning som den företagare som jag läxades upp av häromdagen och som nu krupit till korset och bett om samarbete, utan att be om ursäkt, förstås.
Någon timme senare lyssnar jag på Sveriges Radio på nätet. I en intervju med chefen för ett av Sveriges FN-förband känner jag igen tonen från morgon-TV för en stund sedan. Denne militär föraktar de två journalister som intervjuar honom. Det är han som vet något. Svenskarna vågar gå på och insistera på vissa kritiska frågor mer än deras chilenske kollega, men han är besserwissern och journalisterna barnen som ska läxas upp.
I dessa tre fall, och hur många andra fall som helst, tror människor att de får eller behåller makt över andra genom att blåsa upp egot. Genom att nedvärdera andra tror de sig sitta högre upp och vara mer värda själva. Ett pansarförsvar som klingar allt sämre i dagens värld. En politiker vinner inga röster på att stöta bort sina väljare, men för att spelet ska fungera måste det ändå finnas medspelare, de som låter sig tryckas ned, de med dåligt självförtroende; de som bugar för auktoritet och ledarskap, av vilket slag som helst
Men återigen. Den andra sidan på myntet finns ju också. De som lyssnar, tar till sig andras synpunkter, är empatiska. De är de starka. Vår kvinnliga president är ett lysande exempel. Hon följer lagen om att man drar till sig det man själv projicerar. Hon väcker sympati och har vunnit chilenarnas hjärtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar