För en stund sedan skrev jag i Facebook att majestätiskt vitklädda berg omger Santiago. Efter bara några minuter hade jag kommentarer; en av en chilenska som garanterat inte kan svenska och några minuter senare av en colombian som troligen bara hört svenska tolkas till spanska. Båda hade uppfattat att jag skrev om något som är vackert, mycket vackert, ja till och med bedövande vackert. När det regnar här nere vid foten av Anderna, snöar det där uppe och den här helgen har det regnat ca 50 mm. Jag var ute vid kusten i vår stuga och det blåste så starka slagvindar att sista takplåten lyfte och det började regna in . Det blev riktiga pölar vid dörren och under fönstret mot norr. Idag vaknade jag till strålande solsken och de aromatiska träd som heter just Aromos prunkade med sina mimosablommor i gula små bollar. De slår normalt ut i augusti. När vi närmade oss Santiago öppnade sig ett helt betagande scenarium. Det var som att med vidvinkelkamera se vitklädda berg, fast vi i Sverige skulle säga fjäll, i en kedja längs horisonten. Eller vad kallar man 3-4.000 meter höga toppar om inte berg eller fjäll?
På 80-talet , när vi var nyinflyttade i Santiago, var bergen min enda fasta punkt i tillvaron. När allting annat var dramatiskt, osäkert, och hela tillvaron instabil i diktaturens Chile; då kunde jag komma till ro genom att titta upp emot de mäktiga berg som omger Santiago. Det var som att de höll ett vakande öga över allt som skedde här nere i grytan. Som om de sa att det kommer att bli bättre. Misströsta inte. Vi håller ett öga på vad som sker. Ta det lugnt, bara. Varje år blir jag lika betagen av skådespelet. Kan något vara mäktigare än denna bländvita kedja av toppar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar