Ingen stress i Uruguay

På flygplatsen i Montevideo väntade Julio Baraibar, f.d flykting i Sverige och f.n arbets-och socialförsäkringsminister i Uruguay. Jag hade ringt upp honom från Santiago och han erbjöd sig inte bara att bjuda på lunch utan också att hämta upp mig och mina väninnor vid flyget. Jag ville så snabbt som möjligt överlämna de böcker jag hade med mig till honom från Chile, men nycklarna till hänglåset på väskan passade inte. På vägen in till ministeriet berättade Julio om ett stort evenemang i Punta del Este nästa vecka, där 1500 företagare från hela världen möter nyvalde presidenten och f.d gerillaledaren Jose Mujica, i skenet av strålkastare från TV-kanaler som CNN, som vill se ”Pepe” på foto tillsammans med de fyra f.d presidenterna efter demokratins återkomst; ett historiskt foto som kommer att hamna på förstasidorna i världspressen enligt Julio. Min väska bars upp till kontoret för att sågas upp av en hantverkare som inkallades. Min förvåning var stor när jag i nedre delen av väskan bara kunde se herrskjortor och ett par byxor. Det måste vara min man som glömt dem kvar, säger jag, och insisterar på att få det andra hänglåset uppsågat. Fram till det ögonblick då jag med stora ögon BARA ser herrkläder också i övre delen av väskan hade jag inte en tanke på att väskan kanske inte var min. Vakten som kollar bagagelappen hade bara vinkat förbi mig och jag var helt säker på att jag var ensam om denna slags väska. Ministern hann berätta om behovet av utbildning av statstjänstemännen och modernisering av statsapparaten, och vi pratade om studiebesök och utbyten med Chile och Sverige. Men Julio drog också inför mina chilenska väninnor historien om hur han den 31 oktober 1973 anlänt till Arlanda, där en välkomstdelegation tog emot de 72 uruguayare som kom direkt från Nationalstadion i trasiga skjortor och skägg. Jag var tydligen den enda på Arlanda som pratade spanska och var den som organiserade mottagandet. Den gesten har han aldrig kunnat glömma och det minsta han kunde göra var att nu ta emot mig på flygplatsen,sa han. Mina väninnor slås av den lugna rytmen. Inte ens på ministerns kontor bryts lugnet av telefoner eller stress. När vi efter en superb lunch med ett utsökt Tannatvin återvänder till ministeriet finns min väska på plats och Julio ger sig av till sitt första möte på hela dagen. Han hade ägnat 5,5 timmar åt oss. I Chile kan man vara glad om en minister har tid i 20 minuter. På kvällen är vi framme i Colonia, målet för vår resa.