A la chilena

Sista minuten-race a la chilena från tidig morgon till sen kväll idag. Stoppdatum är sista inlämningsdag, men det BEHÖVER ju inte betyda att man lämnar allt till sista stund, så att man störtar i mål, fullständigt utmattad, när gong-gongen går. Byråkrati, mycket tid som går åt till att gå runt i cirklar och inte komma framåt. Det är förklaringar till att så mycket lämnas till sista minuten. Men det måste vara något mer också, för ingen mår bra av att utsättas för totalpress varje för åstadkomma något sista dagen, sista timmen, sista minuten.

Idag är det stoppdatum för rapporter och ansökningar till en svensk-chilensk utvecklingsfond. Igår blev jag ombedd att kontakta Bodil i Östersund att skicka faktura. Och den skulle vara här idag. Jag svarade att han fick göra det själv för han kunde bättre förklara hur den skulle formuleras så att det blev rätt. Idag kom frågan igen. Till slut blev jag tvungen att ringa upp, och jag i ena änden och Bodil i andra änden var nog lika irriterade. Men fakturan kom, på allra bästa svenska byråkratimanér. Någon tjänstekvinna uppe i Jämtland som är mer människa än fyrkantig byråkrat förstod galoppen och var villig att hjälpa till. För det har jag utlovats en premiumvin. Vi får väl se. En stund senare blev jag ombedd att ta fram boardingcards för en flygresa i slutet av maj, till samma rapport. Idag, sista dagen. Men sen började rena cirkusen.

Jessica, en chilenska jag jobbar fram projekt tillsammans med, bad mig kl 10.00 på förmiddagen, 15.00 svensk tid, att praktiskt taget på stubinen få fram ifyllda och undertecknade formulär med uppgifter om anställda, syfte med projekten, fakturering, rubbet från två svenskar, på olika platser. För ansökningar som skulle lämnas in före 17.00 idag! Nej, det kan inte vara sant. En fredageftermiddag i Sverige. Men det var det! Jag trodde att hon var på väg att lämna in ansökningarna när vi sågs i centrum igår och jag överlämnade några fakturor. Senare på kvällen ringde hon och sa inte ett ord om att det saknades några dokument och att ansökningarna inte lämnats in. En av dem jag fick ringa upp var på besök hos sin 80-åriga pappa i Danmark. Han visste inte om det fanns tillgång till scanner där han var. En annan stod i en kassakö, Några timmar senare svarade han att det var litet sent påtänkt detta och att han inte hade någon scanner hemma heller. Men jag fick till slut fram dokumenten och hann skicka över dom. Räcker det med att lita på sig själv och på försynen att det ska gå vägen sådana gånger? Jag vet inte hur Jessica tänkte, men dokumenten kom fram. Tänk om jag inte varit hemma idag på förmidddagen! Eller om de som skulle få fram formulär, faktura och underskrifter inte var anträffbara? Om hon själv hann fram till luckan och fick dem instämplade före stängningsdag och absolut stoppdatum vet jag ännu inte. Hon skulle komma hit efter 17.00 men har inte ens hört av sig. A la chilena.