En månad har gått sedan jag skrev något och jag börjar undra om jag ska lägga ned bloggen av brist på tid. Det är flera saker som slår mig när jag reflekterar över den allt snabbare rytmen och bristen på tid.
En sak är behovet av flexibilitet; rent fysiskt, men också mentalt och emotionellt. Rörlighet, anpassning, snabbt växlande scenarier och beslut som kräver lätta ankare. Det passar mig egentligen alldeles perfekt och motsatsen gör mig slö både i kropp och huvud.Fast det kan bli för mycket av tvära kast och mentala omställningar också. Till för en månad sedan var jag inställd på att få ett antal nästan färdigformulerade projekt på plats och fylla resten av 2011 med mathantverk och utbildningar kring detta i olika former. Jag märkte mer och mer hur kollegan som skulle formulera och kräva in alla uppgifter föll ur; inte svarade eller svarade irriterat, och till slut förra veckan kollapsade av pressen.
Då hade redan en hand sträckts ut och jag erbjöds ett korttidsuppdrag som rådgivare i avfallsfrågor i en kommun i Santiago. Dörren till andra kommuner öppnades på glänt efter nästan 8 år, och då kom frågan om jag kunde hjälpa till med kommunkontakter åt en svensk som dök upp i förra veckan. Hade jag fortsatt på matspåret hade jag inte haft kontakterna. Nu kom istället den senaste månaden att visa upp ett helt nytt ansikte, också det spännande, och sammanhanget har blivit ett helt annat. Jag har en känsla av att liknande saker inträffar för många jag känner, och en del av dem får ångest och blodtrycket stiger. Är det bara något vi upplever här i Chile, eller är det kanske snarare ett allmänt fenomen som uttrycker sig litet olika beroende på var vi befinner oss. Gemensamt är pressen att uträtta något på en tid som inte räcker till, som ett lätt stressande fenomen som aktiverar eller leder till stor trötthet, något jag också ser omkring mig.
I dagarna har regeringen bokstavligen tagits på sängen av en proteströrelse mot det gigantiska megakraftverksbygget i chilenska Patagonien- HidroAysen. För en månad sedan var det lugnt. Nu pyser det och oroshärdar dyker upp kring olika frågor, med en total beredskap att ta strid, gå ut på gatorna och höja rösten i protest. Häromdagen marscherade 40-50.000 människor i Santiago mot HidroAysen. För en månad sedan satt de hemma och tittade på TV eller satt vid sin dator, medan viljan och beredskapen att aktivera sig tog form , mognade under ytan av lugn. I Spanien är frågorna andra, men även där händer det saker. Scenarierna växlar och rörligheten tilltar. Hänger vi med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar