Biogas-apostel i Chile

Det har varit uppförsbacke länge nog nu. När allt på min favoritfront, avfallshantering och hållbarhetsperspektiv, tycktes ha stagnerat eller helt somnat in här i Santiago, kom en öppning och bladet kunde vändas. Borgmästare och regionalpolitiker snöade en efter en in på kortsiktiga strategier för att hålla sig kvar vid makten detta valå, och glömde allt annat. 

Då sökte jag upp förre ordföranden i Chiles Kommunförbund, en framsynt och klartänkt man som tycktes mig både intelligent och förutseende. Han sa förra året efter en Sverigeresa att han i sin kommun, den rikaste i hela landet,  skulle satsa på  en anläggning för biogas eller förbränning. Han svarade direkt på mitt mail och vi kom överens att träffas på hans kontor. Två veckor i rad ringde sen sekreteraren och bad om ursäkt för att han blivit inkallad till regeringspalatset i brandkårsutryckningar. Tredje gången kom inget samtal från sekreteraren och jag åkte dit. Borgmästaren tittade in, försvann och in kom tre personer jag reste med i Sverige i november förra året. Ställföreträdande, men inte precis med den företagsanda och det strategiska tänkande deras chef visat upp. Biogas? Om 50 år kanske invånarna är mogna för en sån kulturell förändring, sa miljöchefen, som är den som ska se till att invånanrna ändrar sina vanor. Jag åkte därifrån, ordentligt modfälld. Suckande. 

Borgmästare från kommuner i södra Chile som till miljöministeriet uttryckt intresse för att studera ”energi och avfall” i Sverige lät sent omsider meddela, (när jag redan avancerat i förberedelserna för en studieresa) att de står över och väntar till efter valet.

Modfälld skickade jag iväg ett mail till VD för ett stort interkommunalt avfallsbolag, som tar hand om avfallet i  21 kommuner. Han ville träffas för att prata biogas!!! Bingo, äntligen! Jo, vi vill ha en anläggning för frukt-och grönsaksavfall från öppna marknader och en större för matavfall. Sätt igång och planera för en Sverigeresa och dra gärna igång projekt! Det lät som fria händer. Underbart läge.

Så blossade då soparbetarstrejken upp, VD:n fick annat att göra och hela chilenska folket fick veta sanningen om de förfärliga arbetsvillkor dessa människor har, med arbetsveckor på 70 timmar. Detta för en minimilön på 350 USD för att de tar han om slarvigt packeterat avfall de blir sjuka av, skär sig på, som luktar illa. Jag hörde ingen denana vecka som INTE tyckte att arbetarna hade rätt i sina krav. Men saken hade långtifrån en enkel lösning, för de företag som betalar dessa svältlöner och låter arbetarna jobba ihjäl sig, har i sin tur fordringar på många miljontals dollar till kommunerna, som inte kunnat betala för hämtning och transport och dras med jätteskulder.  Avfall som problem, som ett jätteproblem som ger stora hål i små och otillräckliga kommunbudgetar. Hur vända på steken? Sista kapitlet är långtifrån skrivet, men den kommunchef som retsamt och litet överlägset kallade mig för ”biogas-apostel” har visserligen rätt i att jag missionerat länge nu, men han ska minsann få se att det går att byta till ett annat paradigm!. Jag vill se tankstationer med biogas i Santiago, ju förr, desto bättre! Droppen ska urholka stenen, och den kritiska massan kan snart vara uppnådd. Då vill jag vara med.