Varje gång vulkanen Chaitén får ett nytt utbrott lär vi oss något nytt om det oförutägbara som finns runt omkring oss.Vulkaner får ju utbrott var de vill och när de vill. För varje vulkan som vi lyckas förutse dyker det sen plötsligt och oväntat upp en ny vulkan. Så är det i Chile och så är väl också livet självt. Varje gång vi somnar in i tron att vi slagit läger på fast mark väcks vi av något som påminner oss om vår sårbarhet. Ingenting varar för evigt.
Här kan en sjö försvinna från en dag till en annan och en by suddas ut från kartan. Vad kan vi göra i ett sånt läge? Kanske erinra oss Nietzsches ord “ res ditt tält under vulkanerna”? Det tjänar ingenting till att fly, att försvinna så långt bort från vulkanerna som möjligt, för de befinner sig på närmare håll än vi tror; ja , bara strax runt hörnet. Man kanske kan säga att den som flyr undan vulkanerna flyr undan livet, och vi kan inte tämja livet, och inte fly undan Gud.
Vi måste lära oss att leva under bar himmel, i otryggheten.Vi har privilegiet att leva med en av jordens klaraste stjärnhimlar. Och under oss väcks vi åter och återigen av en jord som säger till oss att resa våra tält under vulkanerna.
Vi vill så gärna kunna planera allt, så att livet ska kunna rymmas i våra almanackor och hålla illusionerna vid liv. Men hela tiden får något nytt skalv under våra fötter våra luftslott att rasa samman.
Det enda säkra är att vi fortsätter att leva, under askan och i motvind, längst ned på södra halvklotet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar