I drömmen ser jag blodiga , uppfläkta och uppblåsta lik flytande på vattenytan. En grotesk syn.
Igår kväll började jag på kabel-TV se en norsk film ”Den bryssome mannen”, där ljud av kletiga kyssar, bilmotorer som startar och just groteska bilder av blod och tarmar som väller ut bryter av mot en långsam enformighet. Jag kunde inte se filmen till slut, men mitt undermedvetna tog upp just det jag inte klarade av att se mer av.
Innan jag vaknar befinner jag mig på en strand, troligen vid Perus Stillahavskust, där jag ser ett stort fartyg gunga på vågorna. Jag vill närma mig, men bryggan slänger och gungar våldsamt av den kraftiga vågrörelsen. Jag tar Diego, i drömmen i ettårsåldern, under ena armen och balanserar mig ut på bryggan, ut till strandkanten, där jag plötsligt på håll ser en jättevåg, som i en tsunami, närma sig. I vattnet , som är helt transparent i en vacker blågrön nyans, ser jag vackra fiskar i turkos, rosa, blått. Jag håller hårt om Diego och den höga vågen når oss, men jag blir inte ens våt i håret. Vågen slitar med sig stora stenbumlingar och gör strandkanten brant. Stenarna rullar och jag klänger mig fast, helt fascinerad men samtidigt vettskrämd. Så lyckas jag på alla fyra klättra uppför den branta kanten och ta mig inåt land. Jag vaknar med en klump i magen, i en blandad känsla av rädsla och fascination. Skådespelet var SÅ fantastiskt, som bilderna av eldblixtarna inifrån vulkanen Chaiten.
Jag slår på morgonnyheterna på TV och får veta att det minuterna innan varit en jordbävning i 7,8 på Richterskalan i Kina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar