En dryg vecka tillsammans med nyfikna och engagerade ungdomar i Colombia räckte för att ge mig och flera andra en energikick av allra bästa slag. Om det är något jag tror på och satsat de senaste 20 åren av mitt liv på är det att åstadkomma utrymmen för dialog och utbyte. Det kan vara mellan människor från olika länder och omständigheter, men också mellan männsiskor som kanske befinner sig fysiskt nära, men ändå inte talar med varandra, skapar relationer. En önskelekstuga för en sån som jag.
Ett trepartsprojekt mellan Sverige, Chile och Colombia kring demokratisk samhällsstyrning blev därför något av en önskedröm att få samordna. Det var ett och tusen hinder att överbrygga innan jag satt på ett tidigt morgonplan tillsammans med M och M; Mauricio och Martin, från Chile. Ingen av dem hade haft tid att förbereda sig så ingående inför kursen och seminariet i Ibague och workshopen i Bogota. Istället för att sova några timmar till på flyget hamnade de båda i en passionerad diskussion om vad”gobernabilidad democrática”egentligen handlar om. På kvällen var det dags att stämma av med Kaj och Juan Carlos som kom från Sverige och dagen därpå bar det av landvägen över en av Colombias utlöpare av Anderna, för att 5 timmar senare vara framme i den frodiga, tropiska grönskan i Ibagué. Då hade vi åkt mindre än 25 mil på livsfarliga vägar, där alla , ja jag vill påstå att alla, trafikregler systematiskt satts ur spel. Ingen av de andra fyra kände organisatörerna vid Universitetet där innan, så på kvällen bekantade de sig med rektorn, borgmästaren och min väninna Cecilia, som bestämt men diskret höll i trådarna Under veckan som gick slätades anletsdragen ut och vi kom mer och mer att fungera som ett ganska välsmort och integrerat arbetsteam. Även sådana har någon som alltid kommer litet senare, som har svårt att avbryta ett inlägg även om tiden gått ut. Den avslappnade- inte slappa- stämningen, de många skratten och inte minst alla fantastiska ungdomar med obändig framtidstro bidrog till att chilenarna stoppade undan sina slipsar och kavajer och till och med dansade cumbia och salsa med sving i höfterna. Chilenare kan till och med vara stelare i kroppen än svenskar, så uppknäpptheten var definitivt en följd av ljumma kvällar och svängiga colombianer. De reströtta svenskarna var för varje dag som gick vakna en litet längre och följde mot slutet med ut på sta´n för att dansa och lyssna på musik, för Ibagué är musikens huvudstad och colombianer kan bara inte sitta still när de hör medryckande rytmer. Så kom det sig att vi i söndags lyssnade på och rörde oss till salsarytmer på stortorget Plaza Bolivar i Bogota, medan tusentals människor sa ett sista farväl till teaterns moder, en argentinska som gjorde Colombia världskänt för sina teaterfestivaler och som låg på ”lit de parade” i Justitiepalatset. Vi hörde under veckan många kritiska analyser om regeringen som en paramilitär civil diktatur, om frånvaron av demokratisk kultur och avsaknaden av ett fungerande politiskt framtidsprojekt. Men vi lyssnade också på människor, politiska ledare och fredsledare, akademiker och inte minst ungdomar som satsar sitt liv på att bidra till en framtid i fred; ungdomar som inte räds att tala ut sina sanningar i en mikrofon på ett podium; som kan och vågar formulera sig. De i sin tur avtackade oss för att de fått tillfälle att delta och uttrycka sina åsikter fritt, lära sig nya saker , utbyta tankar med andra likasinnade från andra organisationer och andra platser i landet. Utbyte, dialog, nya band ; i alla led och alla vakna timmar på dygnet.
Vi återvände till Sverige och Chile stimulerade, ja revitaliserade med en direkt översättning av spanskans ”revitalizados”; övertygade om att dessa ungdomar är det nya blod Colombia så väl behöver. Igår hörde jag förresten att det regnat blod i en by i Colombia. Mycket blod måste nog ”rinna bort” i rännstenarna innan det nya, friska blodet kan ges utrymme. Men det finns där, absolut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar