Undrar om någon annan kategori förlorat allmänhetens förtroende så mycket som politiker de senaste tio åren? Vi litar inte längre på dem vi väljer att representera oss i olika stora och små frågor. Misstron gör att de själva måste agera med överdriven, nästan löjlig, nit för att undvika eventuella skandaler. Man kan tycka att pendeln slagit över väl långt när det behövs auktoriserad revisor för småsummor, och alla de som har rent mjöl i påsen, vilken väl ändå är de flesta, får betala för dem som hamnar i blåsväder för en eller annan mediaskandal.
I lördags deltog jag i dörrknackning för att informera om vår kvinnliga borgmästarkandidat, som av en skrupellös borgmästare anmälts för förtal och hotats till livet därför att hon vill ha mer insyn och mer deltagande i Ñuñoa, där hon är fullmäktigeledamot. Vi samlades ett 20-tal personer på en liten plaza i ett av de allra fattigaste kvarteren, och fick var sin karta med angivelser av de bostäder vi skulle besöka. Själv tycker jag hjärtligt illa om människor som knackar- eller knackade , för till hyreshus kommer det tack och lova inga dörrknackare- som ringer eller knackar på dörren för att erbjuda allt från sopborstar till Guds ord. Raquel, som jag valde att gå tillsammans med, har mycket större vana än jag vid dörrknackning, och jag lät henne ta befälet. När flera grannar stängt dörren utan att ens lyssna på oss sa jag att vi måste ändra stil och istället för att tala FÖR en kandidat måste fråga vilja olösta problem grannarna drogs med. Attityden ändrades omedelbart. Vi fick veta att en ensam mor inte klarar att låta sina tonåringar gå ut gymnasiet och behöver hjälp med ett lån för att öppna en egen syverkstad. En annan, ung, ensam mamma behöver bidrag från kommunen för att kunna köpa mjölkpulver åt den fyraåriga dottern. En äldre kvinna, som led svåra plågor av benskörhet, kände inte till en reform som ger alla äldre rätt att få en pension, om än inte särskilt hög. Mitt emot en man som sa sig vara nazist bodde en kommunist, och flera hävdade att alla politiker är tjuvar och banditer och att det inte går att lita på någon enda. Vi kunde se att det behövdes gatubelysning, bättre underhåll av gatorna och inte minst inkomster för att bättra på de illa medfarna husen. Inför de mest hätska politikerföraktarna var det ingen mening att ens öppna munnen, utan låta dem tala till punkt. Varför skulle de i en handvändning låta sig övertygas av mig och Raquel? Jag antecknade en hel lista med problem, med namn, adress och i några fall telefonnummer och skickade till kommunkontoret. I efterhand har jag tänkt att jag kanske nästa gång ska fråga om de totalt negativa ändå inte är beredda att ge en ung välutbildad kvinna chansen att visa att det finns undantag från vad de uppfattar som regel? Att det fortfarande finns de som ärligt och engagerat vill arbeta för att förbättra förhållandena för andra, sämre lottade? Men inte blir det någon enkel uppgift.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar