Under nio dagar har jag ägnat så gott som alla vakna timmar åt att vara ”enlace”- brygga, samordnare - i ett trepartssamarbete med svenskar och colombianska ungdomar som varit i Santiago på internationell ledarskapskurs. Istället för chilenska ungdomar var de flesta chilenare snarare yngre pensionärer med gott om tid, men efterhand dök också de yngre upp. Även om de exakta formerna och metodiken prövades för första gången, bygger hela processen på tidigare erfarenheter. Helspännande.
Det var mycket jag hade förutsett och som kom att slå in, punkt för punkt. Som att
det oskrivna programmet, efter föreläsningar, seminarier och besök i fält, skulle vara minst lika viktigt som det formella. Som att de som in i det sista var skeptiska och därför också tänkte och planerade fel skulle låta sig övertygas och motiveras. Som att utbytet och relationerna skulle komma att bli viktigare som förändringsfaktor än teoretiska föreläsningar. Det viktigaste var kanske att se hur gamla , patriarkaliska mönster fortfarande hindrar ett mer flexibelt och öppet arbetssätt. Hur resurser slösas bort när byråkratiska män ger stelbenta instruktioner byggda på okunnighet- till kvinnor som vet bättre, men inte tillfrågas. Hur deras avsaknad av närkunskap om dagliga rutiner leder till dålig management och totalt onödiga konflikter. Men också att ett empatiskt och mer öppet närmande kan lösa upp knutar och bidra till att problem kan lösas på ett smidigare sätt. Hur dessa män undlät att lyssna på och integrera de ungdomar och kvinnor, som ändå till slut ”vann slaget”, inte med list och revanschmetoder utan med mjukhet och just flexibilitet. Hur de colombianska ungdomarna fick även hårda hjärtan att mjukna upp och ryckas med av entusiasmen och deras avväpnande charm. Min kind var alldeles våt av andras avskedstårar när jag tog mig hem igår kväll. Om man väljer att se glaset halvtomt väljer man också till sig problem och konflikter. Väljer man istället att se glaset halvfullt väljer man till sig möjligheter och öppningar. En vecka som började litet kritisk blev en klar succé. Organisatörerna var dåligt förberedda men hämtade sig mot slutet. Jag skulle bra gärna vilja ha tillräckligt med resurser för att kunna fortsätta och bygga vidare på allt det positiva som hände, utan att behöva invänta byråkratiska processer för godkännande i styrelserum flera tusen mil bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar