Har åkt över Atlanten och lämnat våren i Santiago för att gräva ned mig i arkivmaterial från 70-talet och framåt. Det är biståndet till Chile som ska dokumenteras och även om jag delvis själv går omkring som ett levande minne av en epok så finns det förstås en hel del vita fläckar. Jag har inte hela bilden klar för mig och trodde att det i normalsvensk, dvs effektiv, stil skulle kunna fylla igen alla minnesluckor och lätt skaffa mig en helhetsbild av flödena, korrespondensen och rapporteringen. Men ICKE.
Istället har jag fått arkivdamm i näsborrar och ögon och snålblåsten ute i fabriksområdet i Arninge (Täby) har inte gjort dagarna därute till några höjdare precis. Inte kan man precis säga att personalen därute heller förhöjt stämningen. Men allt detta vore rena baggisar om jag fått fram det jag trodde att jag lätt som en plätt skulle finna i det omtalade Riksarkivet. Aldrig i livet hade jag kunnat gissa mig till att åren 74-89 i det närmaste är ett enda stort svart hål, som om ingenting hände i relationerna mellan Sverige och Chile under de åren. Det är en märklig känsla , som väcker en undran om hur historiker egentligen registrerar en epok när det saknas underlag i form av texter och annan dokumentation. I mitt fall har jag ju faktiskt ännu en stor bit av skedet klart för mig, men ville bli säkrare på det jag inte visste och inte hade sifferunderlag om. Nu har jag många fotokopior med mig från åren 70-74 och 89-93, men i övrigt nästan ingenting alls. Det blir nog till att börja i en annan ände och helt enkelt intervjua de chilenare som under de värsta mörkeråren kunde arbeta för mänskliga rättigheter och demokrati tack vare stödet från Sverige. Men frågan vad som hänt med alla ansökningar, redovisningar och rapporter kvarstår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar