Tomhetens princip

Medan jag letar efter ett förord jag skrev för något år sedan hittar jag mycket annat, bl.a en reflektion på spanska om tomhetens princip av Joseph Newton. Några utdrag:

Har du för vana att spara på onödiga saker i tron att du en gång kan behöva dem: kläder, skor, möbler, eller negativa känslor som sorg, rädsla, bittra minnen, skapar du motsatsen till välbefinnande. Skapa ett utrymme, ett tomrum, för att något nytt ska komma till dig i livet; gör dig av med det som är onödigt, för medan du spar på sånt som du tror har känslomässigt eller materiellt värde i ditt liv, bär du på gammalt som inte ger utrymme för nya möjligheter. Det är kraften i tomrummet som gör att det nya kan få plats. Saker ska cirkulera, så städa lådor och skåp för att inte binda fast onödiga saker i ditt liv.

Det är inte sakerna som gör att ditt liv stagnerar utan innebörden av attityden att spara, för den innebär att möjligheten till saknad infinner sig, tron att något kan behövas imorgon.

På det sättet skickar du två signaler till hjärnan. Du litar inte på morgondagen och du tror inte att det nya är till för dig. Så gör dig av med allt som förlorat sin färg och låt det nya komma in i ditt hem och i dig själv.

Det låter klokt. När det gäller materiella saker har jag följt rådet så till punkt och pricka att jag ibland saknar sånt jag gjort mig av med och som längre fram visat sig komma till användning. Svårare har det varit att utradera starka känslomässiga minnen, som oförrätter man utsatts för i livet, men desto viktigare att ta itu med och spola gammalt mentalt bråte.

Nu jobbar jag på att samla ihop pusselbitar kring en historia, som jag själv är en bit av, och där jag trodde mig ha bilden ganska klar. Men det var inte bara tomrum jag hittade i riksarkivet och i hyllorna. Jag har också funnit nya, viktiga pusselbitar som andra tillför mig medan jag lyssnar på gamla, bandade intervjuer och läser gamla dokument. Jag har nog fått till stånd något slags mentalt tomrum, för jag fyller på med vad andra har att berätta och minnas från samma tid, samma händelser, och det känns bra. Det känns som att jag kan ta andras berättelser till mig bättre än tidigare. Egot tar inte upp så mycket plats längre. Har jag rent av kommit en bit på väg i tillämpning av tomhetens princip?