Klockan 7 imorse var jag och många andra på plats vid röstborden på Nationalstadion. Med tre av fem av valbyrån utsedda ledamöter närvarande kan ett valbord konstitueras och sätta igång och vårt bord var klart 7.15. Systemet är gammalmodigt och skulle må bra av litet modern IT-teknik. Röstlängden är handskriven och har samtliga inskrivna medborgares namnunderskrifter. När en medborgare i ett röstdistrikt- kommun- avlider eller flyttar- skrivs det en kommentar i kanten, men namnet försvinner inte. Vid varje röstbord på Stadion fanns det 350 namn, och kvinnor och män röstar för sig. Först kollas ID-kortet, varefter man letar fram personens registerplats och jämför ID-kortet med det namn som finns i boken. Därefter får den röstande ett röstkort med alternativen, där det idag skulle göras en markering för en av två kandidater. Röstkortet är knepigt att vika ihop rätt för att ett nummer ska finnas på ena sidan och ett annat vikas inåt. Det numret skrivs in i röstlängden; den som röstar lägger sin röst i en låda med hänglås, skriver sin namnteckning och får bläck på fingret. Vid mitt bord röstade många äldre, en del så förvirrade att de till slut måste få hjälp av någon anhörig som assisterade vid själva röstningen vilket numea är tillåtet för handikappade och äldre. Det gick trögt idag och mitt på dagen satt alla vid bordet och blinkade, kämpandes mot sömnen. Av 350 inskrivna röstade slutligen bara 155 , 28 dök aldrig upp och resten var ”cancelados”, döda eller utflyttade.
Röstningen ska pågå i 9 timmar, så det beror på vilken exakt tidpunkt ett bord har konstituerats för att veta när röstsammanräkningen börjar, ett nytt knepigt kapitel, med alldeles för många protokoll att föra och alldeles onödigt många sammanträkningar. Därefter ska frimärket på röstkortet tas bort; rösten vikas ut och det förkryssade alternativet läsas upp, men också visas upp.
Jag var valombud för Concertacion och Frei som kandidat. Det blev ett tag mycket hetsig stämning vid uppläsningen och hejarklackar för den ene och den andre gick runt och skrek och applåderade medan rösterna lästes upp. Vid mitt bord vann Frei-rösterna, vilket inte stämmer överens med siffrorna på riksnivå, där Piñera för ögonblicket har nästan 4% övervikt.
Och varför gick det som det gick, vilket i och för sig stod ganska klart redan efter första valomgången i december? Personligen tror jag inte alls att drygt 50% av väljarna vill ha en högerregering i traditionell mening, utan att många tröttnat på att ha samma team vid makten i 20 år. Oppositionen har vunnit många röster på att påvisa arrogans, maktmissbruk i liten skala och en ofta alldeles onödig och blockerande byråkrati i regeringsleden. Dessutom talar ju Piñera om att få slut på fattigdomen och de sociala orättvisorna, skapa en miljon arbetstillfällen och råda bukt på kriminalitet och otrygghet. Missnöjeskandidaten Marco Enriquez- Ominami, en socialist som startade en egen valrörelse för inte mer än ett halvår sedan, fick ju 20% i första valomgången genom att tala emot sin egen regeringskoalition. En tredjedel av hans röster gick nu till den segrande kandidaten. Det var inte någon entusiastisk stämning som rådde på Nationalstadion idag. Snarare en utbredd trötthet. Jag såg så många trötta kvinnor, och kunde ana mig till den vardag som fanns bakom trötta anletsdag och kvinnokroppar. Kvinnan bredvid mig sa att hon varje morgon går upp kl 5.00 för att resa till en annan del av staden för ett fabriksjobb, och för att komma hem igen kl 21.30 på kvällen, måndag till lördag. Jag vet inte på vem hon lade sin röst, men jag skulle inte kunna anklaga henne om hon vågat tro på Piñeras löften om en ljusare framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar