Vi manipuleras friskt

Det har nu gått fyra månader sedan jordbävningen den 27 februari. Få av oss som inte blev direkt drabbade anade vidden av efterverkningarna på andra områden än just förlusten av vår bostad Jag tyckte redan andra dagen, då jag på TV-skärmen kunde se omfattningen av förödelsen, att det dramatiska inslaget var överdrivet och vilseledande. Nu har det gjorts en studie över vilken typ av information vi TV-tittare fick under perioden 27 februari- 5 mars, alltså första veckan efter det stora skalvet på 8, 8 på Richterskalan ( och med många hundratals stora efterskalv) . Av 611 sändningstimmar i de öppna kanalerna ägnades 565 enbart åt jordbävningen och dess konsekvenser. Innehållsmässigt var fokus inställt på offrens individuella draman och gjorde dem till huvudrollsinnehavare. Hela 29% av utrymmet ägnades åt de människor som drabbats. 99% av de intervjuade var vuxna, och huvudsakligen män. Vad vi såg var samma bilder om och om igen, av hus som rasat och med dramatisk bakgrundsmusik. Det musikstycke som oftast användes var filmen i Steven Spielbergs ” Schindlerlistan”. TV-kanalserna vädjade till människors känslor och drev på känslan av ödesdiger tragedi. Av publikens reaktioner framgår att 87% kände oro när de såg bilderna och fick information, medan 81% fick motivation att göra något och 79% kände sorg. Andra känslolägen som var starkt närvarande var rädsla (69%), ilska (50%), stolthet ( 34%) och skam (16%).
När jag i slutet av maj besökte det mest drabbade området, som jag sett på TV-skärmen timme ut och timme in den första månaden, med samma höghus som rasade gång på gång, kände jag mig lurad. Journalisternas födkrok blev att spela på våra känslor och gång på gång upprepa, istället för att ge oss saklig information. Jag visste redan första dagen att vi var vilseledda, men inte HUR mycket.
Med detta vill jag inte på något sätt underskatta skadegörelsen och det faktum att många människor fick se sina livs bokstavligen rasa samman inför deras ögon. Men idag ägnas de inte längre några reportage, för de ger inte pengar längre. Troligen har de flesta inte lyckats resa sig efter att deras liv slogs i spillror på mindre än tre minuter, men det är inte intressant längre.
Regeringens storvulna tal om återuppbyggnad är ett spel för kulisserna. De som bor i de mest drabbade områdena vet att hjälpen inte blev mycket mer än en korg förnödenheter och i bästa fall litet byggnadsmaterial. Vi är desto fler som på andra sätt fått känna på efterdyningarna.
Praktiskt taget samtliga offentliga program har destinerat sin budget till återuppbyggnaden och med den ursäkten urholkas mycket av det sociala upprustningsarbete som Michelle Bachelet åstadkom. Det är tydligt att den nya regeringen gör allt för att åderlåta kommunerna, där Concertacion fortfarande har starkt fäste, och igår hade borgmästarna en sammankomst för att diskutera taktik inför det akuta finansiella läge de allra flesta befinner sig i . Min man arbetar för kommuner och när han gör anspråk på att få betalt för sin arbetsinsats kommer ofelbart utsäkten : ”vi har inga pengar att betala med”. Själv är jag drabbad så tillvida att jag arbetat hela första halvåret på projekt som skulle finansieras av en svensk-chilensk utvecklingsfond. Sverige har redan lagt sitt sista bidrag, men regeringen har använt även de svenska pengarna, och utan att fråga, till det som kallas återuppbyggnad, och som vi inte ser mycket av. Vi manipulerades att tro att omfattningen av jordbävningen var större än den verklgen var. Nu manipuleras vi att tro att vi med en personlig uppoffring, som totalt indragna inkomster, bidrar till landets återuppbyggnad, medan vår mångmiljardär till president ännu inte sålt av alla sina inkomstbringande företag. Hasta cuando.