Träning i att vara "vi"

Varje dag kan vi konstatera att vi lever i el globaliserad värld där teknologin tillåter oss samtidighet. Just nu lyssnar jag på ”Sommar” i P1 där Annika Östberg berättar om sitt livsöde.

Ändå har vi fortfarande en bra väg att vandra för att agera globaliserat och inkludera ”de andra”, de som inte lever som jag själv. Tendensen att istället inta en rigid och rätt så blind inställning till det som inte ingår i det system vi själva byggt upp åt oss är tyvärr den som ofta får råda. Den fungerar för oss själva men inte för omvärlden. Helt enkelt hur svårt det är att tänka och agera som ”vi” och inte bara ”jag”. Det är svårt att förklara detta utan att ge exempel, så jag försöker mig på några från min alldeles dagsaktuella horisont.

Svenskar har semester i juli och delar av augusti. Då stängs kontor och verksamheter läggs ned. Ingen kan nås eller får uppsökas under dessa heliga veckor. Och antalet veckor är inte två som här. Samtidigt gäller slutdatum för projektansökningar, som väldigt konkret innebär att inga konsultationer kan göras under den period då budgetar och planeringsdokument ska tas fram. Man får helt enkelt gissa sig till vad som gäller och höfta till på känn i det som så tjusigt kallas samarbete. Sista veckan innan allt ska vara på plats kanske det dyker upp några handläggare på kontoren i Sverige. Det är väl inte helt osannolikt att det då börjar ställas krav, helt orimliga krav utan föregående dialog. En dialog som de förutsätter men själva gjort omöjlig genom att inte vara tillgängliga. Det är maktens språk som talar, väldigt tydligt.

Samma fenomen har sin parallell i denna del av världen. I en svensk-chilensk utvecklingsfond gäller också orubbliga kriterier och slutdatum för ansökningar, utan hänsyn till motpartens- (svenskars) fullbokade agendor och eventuella tillgänglighet. Det har jag också fått känna av denna svenska sommar och chilenska vinter, den varmaste svenska och den kallaste i Chile sedan mätningarna inleddes för 10 år sedan.

Att i det läget frivilligt ha tagit på sig rollen att odla relationer mellan aktörer i de båda länderna blir lätt schizofrent. Och ingen av sidorna visar i praktiken vilja att sätta sig in i verkligheten på andra sidan. Än så länge.

Ett annat exempel är svenskars naturliga inställning att dela på notan när man går på restaurang. Jag vill tro att svenskar utgår ifrån att alla som samlats har samma förutsättningar att betala. Att dela på kostnaderna blir uttryck för jämlikhet. Det kan lätt av andra tolkas som oginhet, småsinthet. I den här delen av världen betalar den som anser sig kunna betala. Systemet utgår ifrån tanken att det jämnar ut sig i längden. Visserligen handlar det om olika kulturkoder. Men hur ofta är det inte också uttryck för brist på empati, från båda hållen?

Förutsättningarna är ju ofta bara SÅ olika. Det gäller också Annika Östberg, en av oss som hamnade på andra sidan livet. Är vi beredda att inkludera henne, acceptera att hon är en annan ”jag”?

Vill vi kan vi börja träna oss i empati, idag.Se den andra sidan, koppla in och lyssna på hjärtat.