Världens viktigaste yrke

En rundresa med chilenska jordbrukare och fårägare från Nubleprovinsen är inne i slutskedet. Jag kände dem inte sen tidigare, men kunde omedelbart identifiera dem när de kom ut i ankomsthallen på Landvetter. Det var inte så mycket utseendet som avgjorde, utan deras litet sviktande gång. De gick som bönder gör i Chile.

Jag har haft hand om många grupper från Chile, men ingen så lätthanterad som denna. De kom hit med en målmedvetenhet och gruppanda som inte förvånade bara mig, utan också värdarna på de fårfarmar vi besökte, från Bjärhus i norra Skåne, till Öströö i Halland och Lindholmen, närmare Göteborg. Redan efter några timmar på gården i Bjärhus fällde Lars Hansson kommentaren att han aldrig varit med om så frågvisa besökare. De fullständigt lapade i sig ny kunskap och allt skulle antecknas och fotograferas. Andra dagen gjorde vi chilensk chorizo , som charkuteristen Leif kallade det till chilensk smak anpassade korven på lamm och fårkött. Den blev smaskig, men vi fick så många påsar med oss att jag nu till och med fått en beställning av en chilensk väninna i Stockholm. Fast när jag kommer dit är den troligen uppäten.

En av många saker chilenarna har slagits av är att ”chefen arbetar i Sverige” och att svenska jordbrukare är enormt mångsidiga. De bygger, styckar kött, driver odlingar, sköter fåren, tar emot turister, har restaurang och gårdsbutik. På Sveriges mesta fårfarm, som de själva kallar Öströö, har de till och med ett gårdsslakteri. Och jag slåss av hur det lokala, närproducerade mathantverket vinner terräng i snabb takt i Sverige. Överallt hittade vi kopplingen till Eldrimner, till och med på ett litet gårdsmejeri i Skoga, där Maria gör goda getostar.

Vad jag också imponerades av denna gång var de enormt fina vandrarhemmen på många håll. Allra finast var Kulturgården i Bråtadal, dit vi tyvärr anlände sent en kväll och inte hann njuta av naturstigarna och allt som inrymdes i den vackra byggnaden, som var sommarkoloni för barn från Varberg i begynnelsen. Vi har hela veckan ätit ekologisk mat, gjord på gården, och jag har försökt introducera litet mörkare och bättre bröd än de chilenare är vana vid och gärna tar i första hand. Till Kulturgården och bokskogarna i den trakten vill jag återvända med tid för långpromenader, och de kommer att stanna kvar länge på näthinnan. Ren balsam för själen.

När vi satt och beskådade Varberg och havet från stadens vackert behållna fästning utbrast en av chilenarna: ”señora Anna, hur kan det komma sig att ni bor i Chile och inte här i Sverige, som är så vackert?”. För att kunna visa sådana som er mitt första hemland, sa jag. Idag avslutar vi besöket på mässan ”Jordens mat” på Gunnebo slott. Och bonden Salvador, som bröt benet av ett nedfallande tak vid jordbävningen, kommer alldeles säkert att gång på gång smaka på de ord som berörde honom mest under denna vecka i Sverige. ”Vi jordbrukare har världens viktigaste yrke, för vi förser människor med livsnödvändig mat”.