Efter en vecka i det lilla fiskesamhället Lebu i Araucoprovinsen har vi hunnit bli vänner med den lugna pulsen, de många jordskalven, de tunna träväggarna och vädrets växlingar. Arauco är antagligen den provins i Chile som mest lämnats åt sitt eget öde. Avsaknaden av en bra tillfartsväg gör säkert sitt och skogsbolageet Celulosa Arauco har under många år härjat fritt och planterat in snabbväxande tall och eucalyptus istället för naturlig skog. Nu byggs en ny huvudväg och jag gissar att situationen ser helt annorlunda ut om bara några år. För det finns gott om naturupplevelser, orörda landskap och en lugn andning som tilltalar oss storstadsbor. Här pratar man inte bara med sina grannar utan har till och med gett namn på löshundarna som sover i olika trappuppgångar och har flera hussar och mattar som håller dem vid liv. Så mycket matrester blir det nog ändå inte i ett samhälle som drabbast hårt av jordbävningen förra året. För de allra flesta finns det ett liv före och ett liv efter, inte minst för familjen vi bor hos under en kurs i fiskrökning med Vilhelmina-Martin som engagerad instruktör.
Maken, som fram till dess drev en restaurang nere i det som då var hamnen, hade dagen innan åkt till Santiago med 11-årige sonen och befann sig på våning 22 i en lägenhet i Las Condes när det började skaka halv fyra på morgonen. Sonen berättar att farmor bara hann till första raden i ”fader vår”, inte en gång utan många, många gånger, medan hon upprepade att ”Nu är det slut. Nu dör vi”. Frun var ensam hemma i Lebu och i panik försökte hon ta sig över till grannens tak istället för att försöka gå nedför trätrappan som hon trodde skulle lossna. Det var mörkt och hon föll sex meter ned och hamnade bland målarburkar och plankor mitt inne i en järnhandel. En brandman hörde hennes skrik efter flera timmar och hon kördes till ambulans till närmaste samhälle, varifrån hon dagen därpå hämtade upp av maken och kördes i ilfart till Santiago för operationer. Ena handen var totalkrossad och båda höftbenen brutna, förutom ytterligare ett antal ben. Under ett halvt år kunde hon inte ens sitta i rullstol. Nu går hon med krycka aoch anstränger sig för att inte visa att det fortfarande ibland gör mycket ont.
Idag saknar Lebu fiskehamn och båtarna får lägga till längre ut. En enorm havsvåg ändrade geografin så kraftigt att stranden idag är dubbelt så bred, medan floden som rann ut i havet inte längre har någon öppning alls.
Livet i Lebu är hårt. Det har det alltid varit, men idag handlar det om att tro på en nystart och satsa allt på framtiden, eller att resignerat acceptera bristen på arbete, inkomster, en horisont. Våra värdar satsar högt och de har en makalös och obändig tro på en ljusare framtid. De är okuvliga. Efter en vecka tillsammans med dem tvivlar vi inte på att de kommer att lyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar