Igår cyklade vi till Estación Mapocho, mässhallen som varit järnvägsstation en gång i tiden och som Eiffel gjort ritningarna till. Första sträckan gick utan problem, med cykelbana några kvarter parque Bustamante, men när vi kom fram till Parque Forestal, den långa fina allén längs med Mapochofloden, som ska bli ytteligare en cementerad park, fastnade vi i jordhögar, avstängningar på grund av vägarbeten, ett gytter av kollektivtaxis, bussar, bilar och människor nere vid Mercado Central.
Vi hade inbjudan till en boklansering om det ekologiska fotavtrycket, inte bara Co2, utan också vatten och övrig konsumtion, en liten enkelt skriven handbok där man själv kan räkna ut hur mycket ens egen livsföring står för årligen. Att sitta ensam i en fyrhjulsdriven stadsjeep i timslånga bilköer till och från arbetet, som många gör i det kollapsade vägnätet i 7-miljonstaden Santiago, är inte precis ett hållbarhetsscenarium. Just nu har vi långhelg i hela fyra dagar och 250 000 bilar har lämnat huvudstaden och trängs nu i vägtullar och på gator ute vid kusten. En tysk presentatör berättade hur man i Tyskland arbetar effektivt på att ersätta fossila bränsen med förnybar energi, hur det byggs ”passiva” hus, hur stadsbor väljer att ta sig fram i kollektivtrafiken eller på cykel. Statssekreteraren i miljödepartementet fick en fråga om Chile vid klimatmötet i Durban kommer att också fortsättningsvis lova 20%-ig reduktion inför 2020, trots att energidepartementet idag talar om enbart 8%. Han tvingades erkänna att det inte råder enighet inom regeringen på den punkten. Olika intressen styr.
Det är inte enbart mellan fattiga och rika länder skiljelinjen går. Det är minst lika mycket inom länderna. Men hur ska man förhålla sig till de faktiska uppgifterna om global uppvärmning , som pekar i riktning mot ett sammanbrott för livet på jorden som det ter sig idag? Författaren själv målar upp tre tänkbara scenarier: att vi klarar att sätta stopp för den uppåtgående temperaturhöjningskurvan; ett andra ”rädda sig den som som kan”-scenarium och ett katastrofdito. Själv tror han att det redan är för sent och att vi är på god väg mot katastrofen. Tysken och jag pratade efteråt om den inställningen, i motsats till den vi båda upplever i Tyskland, respektive Sverige, nämligen att det arbetsa aktivt för att det ska vara möjligt med en omställning; att satsa på att finna lösningar, snarare än att fastna vid en analys av problemen och finna att de är omöjliga att lösa.
Väljer vi egentligen inte i alla sammanhang i livet mellan det som inger hopp och ger oss glädje och att stelna i ångest eller pessimism över det mörka vi ser inom oss och runt omkring oss? Vi cyklade hem, bland tjutande sirener, bussar som tvingade oss upp på trottoarer, på cykelbanor där vi korsade bland joggare och barnvagnar. Maken med salsamusik i hörlurarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar