Ibland får jag frågan varför vi i Chile äter så litet fisk i ett land med mer än 400 mil lång kust Fisk är dyrt, dyrare än mycket annat man kan ha på bordet, men varför?. Jag lyssnade imorse på en intervju med en ledare för de små och medelstora fiskeföretagen. Och insåg att fisket är ytterligare ett exempel på att samma 6-7 familjer som har kontrollen över andra naturtillgångar och råvaror också kontrollerar fisken i vårt hav. Enbart 10% av den fisk som tas upp går till inhemsk konsumtion, medan den nationella industrin lägger ned anläggningar därför att det saknas fisk. Fast det är inte där skon klämmer. I dagarna ska en ny lag om fiskekvoter röstas igenom i kongressen och en nytillsatt ekonominister, som direkt representerar monopolföretagens intressen, har med ett handsvep sett till att vår fisk under ytterligare 25 år ska ägas av samma 6-7 familjer. De riktigt stora kapitalägarna skyr nästan inga medel för att garantera fortsatt koncentration. Det som kommer fram i intervjun är rena skandalen och visar upp en för de allra flesta dold verklighet. Dold bakom pampiga, men tomma, utttalanden om att gynna de små och medelstora företagen i landet.
Så ser det ut på område efter område. Studenterna har satt tummen på ett skevt utbildningssystem som gynnar de redan rika. De har efter mer än 4 månaders permanent mobilisering nästan 80% av folket bakom sig i kraven på gratis utbildning och slut på vinstintressena vid högskolor och universitet.
Sjukvården är ett annat exempel. Även här är den fackliga ledningen idag mobiliserad. För en vecka sedan skrev jag efter lång tvekan under ett dokument som för all framtid innebär utträde ur den privata sjukförsäkringskassa jag varit med i under många år. Och som jag betalt många tusentals kronor till ”utifall att” något mer dramatiskt och kostnadskrävande inträffar. Den hör till saken att den privata sjukvården är klart övlägsen den offentliga. Med en psykiskt handikappad som intar dyra mediciner har jag valt att se till hans bästa, väl medveten om att jag själv inte går till läkare mer än högst någon gång om året. När jag för några veckor sedan kom tillbaka från Sverige med obstruktiv bronkit blev jag tvungen att söka upp läkare för första gången på mycket länge. På mindre än 5 minuter fick jagrecept på antibiotika och ett antiallergipreparat, med en anvisning om kontroll efter 7 dagar. På anvisningen läser jag att man inte kan avsluta denna behandling tvärt,så när veckan har gått söker jag upp läkarcentrat för att fråga hur jag avslutar behandlingen. Av läkaren och personalen på centrat blev jag uppmanad att betala avgiften på nytt, vilket jag inte gick med på. Läkarens nedlåtande attityd var inte att ta miste på , men han svarade trots allt på min enda fråga. Han ville tjäna pengar på mig, inte se till att jag blev frisk. Jag tor honom i hand och gick därifrån. För sista gången inom det privata systemet.
Det har nyligen kommit i offentlighetens ljus att dessa privata sjukförsäkringsföretag tjänar skyhöga, ja helt sanslöst stora, vinster, på månadsavgifterna från sina medlemmar. Vinster som jag bidragit med under många år. Av försiktighetsskäl, eftersom jag inte längre heller kan ta del av den svenska sjukvården.
I Chile blir man dagligen påmind om den extremt ojämlika fördelningen av inkomster, tillgångar och möjligheter för människor. I den största dagstidningen läser jag at 2,5% av Chiles 16 miljoner invånare tjänar mer än motsvarande 14 000 kronor i månaden, medan 83% tjänar mindre än 7 000 kronor. Ungdomen, som ännu står utanför systemet, har vaknat och säger ifrån. Det är på tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar