System står mot system

- Det måste vara något systemfel i detta, säger T, när jag ringer upp honom en sen fredagskväll.

Vad T syftade på var det kaos som alltför ofta uppstår i försöken till planering av både tid och ekonomi när han har med chilenare att göra. Jag ringde i och för sig inte för att prata om den chilenska delegation vi nu planerar ett Sverigebesök för , utom om två colombianer, som också ska med och som en vecka före avresa ännu inte bokat sina flygbiljetter. Medan T beklagade sig över hur svårt det är att organisera ett program, boka tåg och hotell för deltagare som ändrar sig eller inte lämnar svar, fick jag på min sida Atlanten ett nytt mail där två i den chlenska gruppen låter meddela att de hoppar av och alltså inte följer med. Detta efter att just dessa två i en veckas tid har hållit mig och andra sysselsatta med att hitta alternativa flyg från Arlanda till Madrid för att hälsa på släktingar efter det offciella besöket i Sverige.

Under nattens gång, mellan sömn och halvdvala, bearbetar jag ”systemfelet”, som i och för sig inte bara handlar om tidsplanering utan om organisation i allmänhet, och kanske allra mest om överenskommelser, som in i det sista ändras och relativiseras så att man i efterhand konstaterar att ”det bidde en tumme” av västen man skulle sticka tillsammans.

Att komma överens i termer av verklig ömsesidighet, där var och en tar sin del av ansvaret, blir ofta till slut en form av kamp.

Att vara sig själv närmast och inte se att ens eget otydliga beteende påverkar andra i kedjan; det försvårar förstås möjligheterna att arbeta för lösningar på gemensamma problem.

Det handlar ju ytterst om svårigheter att sätta sig in i andras situation och samarbeta som grupp.

För visst inntebär det mycket extra arbete när besked lämnas i sista minuten; besked som sen ändå kan komma att ändras av rubbade omständigheter, in i det sista. Är det ett av många uttryck för att tillvaron alltid är så skakig att nya variabler kan ändra ett mönster som tagits fram? Kan det ha med jordbävningar, vulkanutbrott och ständiga naturkatastrofer att göra? Eller ett instabilt inkomstläge, som fårsvårar all långsiktig planering? Eller en kombination?

Svårigheter att samverka, planera tillsammans och känna sig som en del av kedja som ska fungera i alla led, är en del av ett kulturellt mönster.

Själv har Jag väntat i en månads tid på att få bekräftat var i Sverige min nästa resa startar. I sista stund skulle sen allt falla på plats , för till Sverige åker man inte utan att ha rutten klar för sig innan. Det kan man med fördel göra i Sydamerika; ja snarare är det nog så att rutten ändå ändras om man håller sig alltför hårt till ett i fölrväg uppgjort schema.

Det går förstås inte att planera mitt under en tsunami, som min bror skrev igår apropå sina egna svårigheter att planera inför midsommarveckan. Men att ständigt leva som om det pågick en tsunami runt omkring en går ju inte heller.

Svenskars benägenhet att detaljplanera på kort sikt, samtidigt som det planeras långsiktigt, krockar hela tiden med sydamerikaners tendens att improvisera och låta tillfälliga omständigheter bestämma hur tillvaron gestaltar sig. Svenskar vill inte få sina inrutade scheman rubbade av andra eller av externa fenomen. Har man semester så har man, och kom igen i augusti, för mina mönster får inte rubbas. För en majoritet chilenare och sydamerikaner är tillvaron så skakig (utan tsunamis) att det blir fullt naturligt att hoppa av en överenskommelse om så behövs. Individen får klara sina problem bäst han eller hon kan, och då blir det också individens sak att dra sig ur eller hålla en överenskommelse, utan gruppansvar.

Men har man väl gett sig in i leken får man leken tåla, och för egen del har jag nu levt mer än halva livet med att försöka finna en balans mellan dessa två kulturer. Men visst uppstår lätt systemfel i försöken att finna balans när system står mot system.