Tillbaka i Santiago och fuktkylig vinter. Sverige i juni var mestadels blåsig och kall, från första dagarna i Lund, Malmö och Helsingborg till Skellefteå i norr, midsommar i Härnösand och avslutning i Stockholm. Men solen tittade också fram och speciellt midsommarhelgen blev ljus, solig och riktigt varm. Av portvakt och städerska i vår uppgång i Ñuñoa får jag höra att jag kommit tillbaka solbränd och ser frisk ut.
Härligt var det att återse Mikaela som precis kommit tillbaka från Bangladesh och med sitt exotiska utseende skulle kunna komma därifrån eller från Indien. Det tar inte många minuter att konstatera att hon mår bra, kanske med en del parasiter i magen, men harmonisk inombords och berikad av sina 4 månader som praktikant i ett komplicerat, fattigt och våldsamt land. Hon har växt. Hon har projekt och framtidsplaner. Hon är glad, men fattig. Efter två dagar tillsammans tog vi avsked av varandra igen, men visste att vi skulle återses och få tillbringa hela fyra dagar tillsammans i midsommarhelgen, som blev till ett fint och roligt återseende med två av syskonen och sex av syskonbarnen, två av dem med egna barnkullar. Vilken rikedom!
Vi åt gott, pratade, badade i sjön, gjorde skogspromenader och utflykter till havet, skrattade åt gamla familjehistorier, inte minst anekdoter om pappa Erik och hans barndomsby Jansjö. Vi fotograferade, plockade hem björkris och midsommarblommor och reste en midsommarstång; avnjöt långa, pratiga sommarfrukostar och luncher i trädgården i det som varit allas barndomshem. På midsommarafton var det äntligen helt vindstilla och vi kunde sitta ute till sent på kvällen; äta alla fantastiska maträtter som vännerna kommit med till det traditionella knytkalaset. Vi dansade runt midsommarstången och vi fortsatte med dans på logen. Vi åt sill, drack snaps och åt jordgubbar, allt som hör den svenska midsommaren till. Men om detta var garnityret, det yttre som för svenskar ”gör” midsommaren var det samvaron, som gjorde årets midsomar till en oförglömlig gemenskap.
När vi hade skiljts åt efter mammas begravning i mars visste vi inte om vi syskon skulle hålla samman; om vi skulle vilja träffas igen. Nu kunde vi bekräfta att vi faktiskt har roligt tillsammans, att vi vill träffas och skratta åt tokigheter som bara vi upplevt tillsammans. Jag bär med mig den ljusa stämningen, känner den inombords.
Det andra kapitlet denna junimånad handlade om att förmedla framstegen i ekokommuner i Norrland till en delegation från Chile och Colombia. Ja, egentligen blev det två delegationer, men den andra gällde bara en enda dag. Det handlade om förnyelsebar energi, hållbart skogsbruk och byggande, avfallshantering. Jag njuter alltid av brobyggarmanteln och blir allt mindre trött av att tolka fram och tillbaka; svenska-engelska-spanska. Det bara flyter på. Och jag känner mig stolt när jag är med och visar på möjliga vägar framåt, på möjliga framtidsscenarier också för besökarna. Även om några uttryckte det som att svenskar löper 100 m på 10 sekunder, medan de själva just lärt sig att börja gå. Det är inte sant. Det är en överdrift jag alltid försöker rätta till, för det är så många misstag som kan undvikas, så mycket som kan tillämpas redan nu. Denna gång var det också mindre stökigt med om- och avbokningar i sista stund, även om vi emellanåt fick lova att reda ut smått kaotiska situationer, speciellt för besökarna från Colombia som är vana vid att leva i ett visst mått av dagligt kaos. Återigen välordnade, organiserade Sverige som mår bra av spontaniteten hos besökarna utifrån, som i sin tur mår bra av att se att det GÅR att organisera, planera, samverka. En ljus junimånad är över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar