Med resväskan ständigt bredvid mig

Under de 28 år jag bott i Santiago har jag inte alla år besökt kuststaden Valparaiso. Denna septembermånad kommer det att bli hela sju gånger, varav tre gånger på en och samma dag.

De senaste 27 nätterna har jag sovit i 13 olika sängar, varav 13 nätter på 7 olika hotell, med intensiv telefonkontakt så gott som varje dag med en psykiskt labil son som bor i grannstaden till Valparaiso, Vina del Mar. Jag vill tro att denna spänningsladdade resmånad snart ger utdelning och att sonen får den vård han så väl behöver. Besked har utlovats till idag. Då tar jag väskan och ger mig av till sjunde resan till Valparaiso för att hämta ut ett intyg som beviljar inläggning; för att ta det med mig det till sjukhuset. Resten vet jag inte mycket om idag.

Första veckan i september var jag i Valparaiso som tolk åt Socialutskottet. Då besöktes bl.a två vårdcentraler uppe på kullarna i denna säregna, men charmerande, stad. Andra gången var det för att inspektera hotell och restauranger inför framtida gruppresor.

Mellan dessa två besök hann jag med att vara i Buenos Aires, Colonia de Sacramento och Montevideo i Uruguay, Lima i Peru, Guayaquil och Galapagos i Ecuador.
Nu står den lilla resväskan bredvid mig på kontoret hemma, färdig att låta sig packas och dra iväg till nya resmål när som helst.

I måndags åkte jag skottspole mellan de båda hopväxta kuststäderna Vina del Mar och Valparaiso. Under loppet av åtta timmar hann jag med att vara tre gånger i vardera staden. När jag framåt kvällen tog bussen tillbaka till Santiago hade det hunnit vara dimma och nästan nollgradigt i Casablancadalen på morgonen, för att bli soligt, sommarvarmt och svettigt på eftermiddagen. Tröttheten kom krypande när jag väl satt i bussen tillbaka. Det kändes ändå som att kapplöpningen med tiden och mot byråkratin fört mig ett steg framåt. Det handlar om att få äldste sonen inlagd för psykisk vård. För fyra månader sedan skrev han själv under på att han vi anhöriga fick ta initiativet till detta i händelse av nya kritiska episoder. Det intyget har försvunnig från mottagningens kontor och socialassistenter och läkare säger sig inte känna till det längre, alltmedan sonen vid flera tillfällen denna månad harfått sövas ned med injektioner efter utbrott .

Det första inträffade just när Socialutskottet anlände till Chile. En av de svenska riksdagsledamöterna frågade om det inte existerar tvångsinläggning i Chile. För några veckor sedan kunde jag inte lämna ett uttömmande svar. Nu kan jag det. Det finns, men administrativa rutiner tornar upp sig till hinder som tycks oöverstigliga, inte minst i ögonblick då det skulle behöva ageras blixtsnabbt. Sådana får tydligen inte förekomma, för då finns det inga snabba vägar att gå. Såvida man inte kan betala enorma summor på privata kliniker, summor som i dagsläget inte låter sig betalas.

I skytteltrafik mellan olika kontor i de två städerna insåg jag i måndags också att personal inom ett och samma system inte vet vad den andra handen sysslar med, eller vilken den rakaste vägen till ett beslut är. Och psykiatern som jag satte ett formulär i händerna på fick jag praktiskt taget diktera svaren till, för att sen i ilfart rusa iväg med formuläret och hinna fram precis när kontoret i Valparaiso stängde. Jag kan inte påstå att jag känner mig i trygga händer på dessa inrättningar.