Att allting går så rasande snabbt; att tiden inte vill räcka till; att ha tiden intecknad från morgon till kväll även om agendan inte alltid är så späckad; det är nog en verklighet som många av oss upplever. Jag är en av dessa. De flesta morgnar sitter jag vid datorn med en kopp kaffe kl 7 och stänger ned strax före 9 på kvällen. Det blir många timmar, och ändå hinner jag sällan läsa tidningar på nätet, eller lyssna på nätradio, eller öva körsångerna vi fått länk till.
Ändå har jag inget fast arbete som i sig kan innebära stress, utan planerar in tillvaron efter uppdykande uppdrag eller sådana jag själv planerar in och lanserar. Vissa dagar kan jag sitta i nattlinnet till mitt på dagen, utan att hinna gå in i duschen och klä på mig. Andra dagar jag är hemma i Santiago har jag gymnastik tre gånger i veckan och kastar mig iväg på cykeln 9.20 för lektionen som börjar 9.30. När det inte är jobb vid datorn är det resor eller tolkuppdrag ute på sta´n och/ eller i landet.
Och jag måste erkänna att jag har stor benägenhet att tacka ja så fort någon nämner ett resmål. Senaste resan var nu i helgen, till Påskön. Det var en inspektionsresa inför en stor grupp svenskar som ska uppleva Sydamerika under en månad. Hotell, restauranger och upplägg på turerna ska granskas. Inte alltför betungande eller stressande, men ändå ett jobb, trots att många inbillar sig att det är rena lyxresorna. Sista tiden före denna resa sov jag dåligt; vaknade efter någon timme om jag lyckades somna in på en halv avslappnande tablett, och kunde ligga vaken i flera timmar. Ute på gatan är det alltid ljud av olika slag; ambulanser, brandbilar, inbromsande bussar, ungdomar som är på väg hem på natten. På Påskön är det bara havet som brusar nattetid. Dagtid kan man höra tuppar gala och hönor kackla, och så vinden från havet. För Påskön brukar kallas ”världens mesta ö”, 400 mil ut från Chiles kust och 400 mil till nästa fastland. De tre nätter jag sov på Påskön behövde jag inga tabletter. Jag somnade tidigt och sov utan avbrott, totalt avslappnad. De första två gångerna jag besökte ön blev något av besvikelser. Speciellt första gången. Jag hade väntat mig en större ö, med mer infrastruktur, fler stränder med palmer, fler moais att beskåda. På några timmar tar man sig från söder till norr och på några dagar har man beskådat allt som finns att se ur geologiskt och arkeologiskt intresse. Husen är enkelt byggda och det saknas i princip affärer. Jag har sett två banker , ett postkontor och en bensinmack. Mer behövs inte heller för 4.000 invånare, fast det årligen kommer 65 000 turister till denna ö, som är en del av kulturvärldsarvet.
De som gästar ön konsumerar förstås, inte minst mat. Restaurangerna är få, dvs restauranger med riktigt bra mat, och priserna ligger i allmänhet ungefär på det dubbla, jämfört med fastlandet. Denna gång hann jag ströva omkring på egen hand och upptäcka nya ställen jag inte sett från bussen. På flyget tillbaka i måndags såg jag en dokumentärfilm om Påskön. Det var många intervjuer med rapa nui-människor, för så heter kulturen, språket och människorna. Vad de hade gemensamt var kärleken till sin ö, till den alltid nära naturen, det ständigt nära havet, musiken, språket. Denna gång blev jag själv tagen, och ni vill jag tillbaka. Överallt i det enda samhället blommar bougainvilla, min farvoritblomma. Hibiskus är det också gott om. Jag saknar redan lugnet från en ö, där nästan ingen stress förekommer. Det är lätt att bli tagen, som Thor Heyerdahl blev när han kom fram på sin flotte. Nästa besök: det blir i mars, med drygt 30 andra svenskar, och innan återbesöket måste jag förstås försöka sova , trots brandbilar, ambulanser och bussar med tjutande bromsar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar