På årets första dag brinner ett nu ca 45 cm högt ljus på ett bord i mitt hem. Jag fick det i julklapp av en väninna och nu har det brunnit oavbrutet i två dygn; dag och natt, för oss själva, för våra vänner och nära och kära, för att den del av mänskligheten som mest lever i skuggan ska få mer ljus än skuggor i sina liv. På två dygn har det inte brunnit ner mer än kanske 5 cm, för det var 0,5 m högt från början.
Att hitta till sitt eget inre ljus är för mig en del av andemeningen med 21 december och steget in i en ny planetär tidsålder. Jag är trött på alla banala kommentarer om världens undergång, som kom av sig. Det var förstås aldrig innebörden av mayakalenderns utsaga, utan mer att vi ska födas på nytt till ett liv, där vi ser och behandlar varandra som medmänniskor på riktigt. Ser dig i mig och mig i dig.
Om det handlade samtalet med maken igår kväll, vid nyårsmiddagen, och emellanåt brände det till. Vi pratade om vänskap, hur den odlas eller missköts, och några av våra gemensamma vänner kom på tal. Innan dess hade Luis visat mig en brandsläckare som han fått av en peruansk vän, som är ingenjör på räddningsfrågor och som han, enligt vännen, hjälpt genom att i ord uttrycka det han själv inte kunde formulera. Som tack fick han igår med sig en brandsläckare hem (Bra att ha om det långa kyrkoljuset skulle falla ned och fatta eld på något, kom jag just på). Nå, det var ett sidospår från reflektionerna vid middagen igår kväll. Som handlade om att förlåta dem som uppträtt nedlåtande eller på annat sätt förödmjukat oss. Som vi i hjärtat måste lära oss att kunna förlåta, dra ut taggen, och inte för alltid markera som ”h-ones de mierda”, som var det kraftuttryck på spanska som Luis använde om dem som kom på tal. Efter en ganska lång diskussion, som hettade till ordentligt flera gånger, hade han fått ur sig ilskan och känslan av förödmjukelse, och kunde nå fram till sitt eget hjärta, som var mjukt och kärleksfullt och inte alls hatiskt. Och vi inledde 2013 med att tacka för att vi har och ser varandra, och för alla andra vi också har nära.
Det är flera veckor sedan jag läst svenska och chilenska nättidningar. På resan genom Anderna i Peru blev det inte många minuter över varje dag för att svara på e-post, än mindre att följa nyheter på nätet. Men ärligt talat var jag inte heller nyfiken. Resan i sig var så häftig att den gott och väl räckte. Idag såg jag i DN:s nätupplaga att Danmarks drottning Margarethe II gått ut med följande budskap: ”Det är en tendens i tiden att teckna en bild av det perfekta livet med äktenskap, barn, ett inspirerande arbete, spännande fritidsintressen och ett ungdomligt utseende oavsett ålder. Vem kan leva upp till allt det?”, frågade sig drottningen. Ovanligt klokt sagt av en drottning.
Just hur vi uppträder utåt var temat för brevväxling med en chilensk väninna igår. Hon skrev att hon inte känt någon lust att skriva nyårshälsningar i år och räknade upp en rad konfliktfyllda teman i sitt eget liv under 2012. Jag ser henne dagligen på Facebook, får nästan dagligen nätverksameddelanden om aktiviteter hon drivit på, har varit i hennes hem ett antal gånger förra året. Men aldrig hört något om det som tyngt henne.
Så det enda som kan likna ett nyårslöfte är att finnas till för , och lyssna av, mina vänner bättre under 2013. En följd av det blir att rensa ut bland alla fb-vänner som jag egentligen inte alls klarar av att odla som vänner. För många, många av dem kan ju i grund och botten inte räknas som vänner, utan möjligen som någon man känner till. Ljuset på bordet får brinna även för dem, fast de inte direkt går under kategorin vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar