”Borås ska bli Sveriges första fossilbränlsefria stad” ; ”Falkenberg växer för en hållbar framtid,” Helsingborgs Stad som organisation räknar med att vara fossilbränsefritt år 2020.
Som utlandssvensk känner jag mig stolt in i ryggmärken när jag besöker svenska städer tillsammans med chilenska ( eller andra latinamerikanska) studiegrupper. Det är inte bara ambitiösa och långtgående planer som presenteras. Vi får också gå runt med hjälmar och se anläggningar inifrån; se hur förbränningsugnar och biogastankar fungerar och ser ut på nära håll; upptäcka hur ett fjärrvärmesystem är konstruerat; åka i biogasbilar. Det är inte så långt från ord till handling. Det som sätts på pränt som mål och visioner översätts i konkreta nyckeltal, som ofta uppfylls, ibland till och med överskrids.
Den globala uppvärmningen går snabbt, men snabb är också i Sverige omställningen till förnyelsebar energi. Kanske inte tillräckligt snabb för många svenskar, men sett ur ett internationellt perspektiv är framstegen stora. Som humanist imponeras jag stort av alla snabba tekniska framsteg. Tekniska problem är i Sverige till för att lösas, och på 10 år har de första tekniska problemen att få fram en jämn och stabil biogas övervunnits, och det finns idag 20 större anläggningar runt om i Sverige.
Samtidigt som jag i dessa sammanhang och som svensk guide kan känna en omåttlig stolthet, infinner sig också en dubbel känsla när visar oftgast chilenska grupper det bästa Sverige har att erjbuda av miljöteknik, miljömedvetenhet, högt uppsatta miljömål som att bli fossilbränslefria, En känsla är avgjort stoltheten över att Sverige faktiskt är ett föregångsland på många områden, inte minst när det gäller kommunalt självstyre och lokala miljömål. Men en annan, inte lika behaglig känsla, är frustration en över att det idag saknas verktyg att gå vidare och utbyta kunskap och erfarenheter mellan Sverige och Chile, som precis befinner sig i ett läge där en synvända kan inträffa i vilket ögonblick som helst och det som hittills varit problem, som avfallshanteringen, plötsligt uppfattas som en resurs att ta tillvara på.
I november samordnade jag ett nytt studiebesök. Programmet kunde iknappast vara mer attraktivt: biogas och förbränning i Borås; stadsplanering med deltagande av lokala aktörer i Göteborg; avfallshantering, biogas, lågenergihus i Falkenberg; miljöpolicy, miljöutbildning till skolbarn och tjänstemän; biogas och integrerad avfallshantering i Helsingborg. Vad mer kan erbjudas som inspiration? Och visst blir besökarna motiverade och inspirerade. Men hur stor är deras verkliga handlingsutrymme att ändra på sakernas tillstånd när de återvänder hem?
Denna gång slogs jag också av en återkommande kommentar om det vänliga bemötandet. Besökarna fällde praktiskt taget varje dag kommentarer om hur trevligt bemötta de blivit på hotell, tåg, restauranger, kommunala bolag,
Vår samlade kunskaps-och erfarenheetsbas på en mängd områden, parad med en öppna dörrens politik, där svenskar generöst delar med sig av erfarenheter kring såväl begångna misstag som klara framsteg. Allt detta ger Sverige bonus och vänner i världen, inte minst i Chile.När ska steget tas mot konstruktiva plattformar att bygga vidare existerande relationer på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar