Har vi lagt ankare nu?

Har vi lagt ankare nu?

Det undrade jag när jag vaknade och det var alldeles stilla omkring mig. Efter några sekunder i halvvaket tillstånd insåg jag var jag befann mig. Jag var inte längre ombord på Santa Cruz; den båt som nattetid körde oss till olika öar i Galapagos. Jag hade landat i min egen stuga i Tunquen, efter 34 dagar på resande fot, och därute var det alldeles tyst och stilla. Bredvid mig snusade min man, också det en ny känsla efter att ha sovit ensam i allt från king size-sängar till den ganska korta och smala hyttbädden på expeditionsbåten Santa Cruz.

En märklig känsla av något som liknade oro infann sig, mitt i den totala ron här ute på landet, nära Stilla Havet. Var det lugnet före stormen? Nej, den kommande dagen var på det stora hela kravfri; varken nya uppbrott, hastande till en flygplats, check-in, buss, tåg eller förflyttning överhuvudtaget, var att vänta. Och inga andra att ta ansvar för än mig själv och de som befann sig här ute denna helg; maken Luis, väninnan Elle-Kari från Sverige och hennes dotter Freja, som studerar i Valparaiso i år. Inte handlade det för övrigt om att ta ansvar för dem heller, bara att ha det skönt och slappna av tillsammans.

Med gruppen svenskar- vi var totalt 33 personer- hade vi under 25 dygn tillsammans besökt 6 länder, 8 världsarvsplatser; sovit över på 12 hotell och checkat in- var det 17- gånger? Hur många vinflaskor vi hunnit med var det nog ingen som ens försökte räkna, men de var inte så få.

Många tror att reseledarjobbet är ett drömjobb; spännande, omväxlande och ganska bekymmersfritt. Vad bara de som varit med vet är att det inte ger tid att helt slappna av någonsin. Man är ständigt alert och beredd på att något oförutsett ska inträffa. Det kan handla om att någon insjuknar och måste föras till akuten; om väskor som försvinner; flygtider som ändras; hörlurar som ska justeras; menyer som måste bekräftas och servering som oftast ska ske snabbt.

Jag tycker om att läsa, inte minst under flygresor. Många timmar gick denna marsmånad åt till köer på flygplatser, förutom själva restiden. Vissa dagar startadevi redan vid 4-tiden på morgonen och jag kom sällan till mitt rum före 23 på kvällen. Det blev ingen läsning av. Jag hann faktiskt inte ens öppna den roman jag hade med mig från Santiago.

Men visst var det omväxlande, och bitvis mycket spännande upplevelser vi hade tillsammans. Tango och estanciabesök i Argentina; magnifika Iguazufall i nordöstra Argentina och Brasilien; lugna Colonia de Sacramento och Montevideo y Uruguay; vingårdar i Maipodalen utanför Santiago, kullar i Valparaiso, stenhuggna moais på Påskön; en forsande Urubambaflod och Macchu Picchu som träder fram ur dimmolnen i Anderna i Peru; iguaner och jättesköldpaddor på Galapagos. Och mycket, mycket annat.

Man hinner fästa sig vid varandra under så många dagar av tät samvaro, och tack och lov var det gott om positiv energi i gruppen. Vi hade det helt enkelt väldigt roligt tillsammans. De kanadensiska och brasilianska medresenärerna var antagligen inte lika roade som vi över allsång och Evert Taube så det dånade på soldäcket på Santa Cruz. Redan i Buenos Aires började vi sjunga om Carmencita och Samboronbon och när resenärerna hörde guiden uttala det snarlika namnet Samborondon i Guayaquil i Ecuador blev det som att trycka på en knapp. Sången rungade i bussen och guiden sa sig aldrig ha varit med om en sådan grupp.

Svenskar är krävande och resvana och vet när något är bra, respektive mindre bra. Det var en ständig sporre att göra upplevelserna till unika och att få resenärerna att känna sig avslappnade och fria från stress. Jag tror att vi lyckades med det. Och jag lärde fick ytterligare träning praktisk stresshantering; om att ligga ett steg före, men ändå inte ta ut saker på förhand.

Nu gäller det att landa mjukt och ta itu med vardagen med ett leende på läpparna, för nu har jag lagt ankare, för en tid.