Tålamod har inte varit min starka sida.ag har alltid blivit otålig av väntan. Väntan i en kö; väntan på svar; vänta in andra. Vänta att andra ska inse det jag själv varit så övertygad om, så länge. Att de bara inte fattar hur viktigt detta är! Så har jag tänkt SÅ många gånger. Och pushat och pressat på, många gånger tills den som befinner sig på andra sidan och ska övertygas istället vänt om eller bara stängt dörren, inte hårdhänt, utan bara nästan märkbart dragit sig ur.
I vissa lägen har det förstås varit bra att vara pådrivande. I synnerhet i krislägen när det varit angeläget att ingripa och agera snabbt och effektiv för att göra svåra situationer mer uthärdliga, eller hitta en utväg. Men långtifrån alla situationer i livet har varit av det slaget.
Andra gånger, som när idén om ett svensk-chilenskt kulturinstitut först dök upp, i slutet av 80-talet i Chile, mitt under övergången från diktatur till demokratiskt styre, blev resultatet något annat än den ursprungliga tanken. Efter fem år av idogt arbete kändes det som att ”det bidde en tumme”. Det slutade det med ett lokalt kulturcentrum i en förort till Santiago. Efter fem år av strid för att få loss pengar, få bygget färdigt, hitta finansering för driftskostnaderna, få de lokala ledarna att komma överens med kommunledningen, drog jag mig tillbaka, frustrerad och inte litet besviken. Idealismen hade kommit på skam. Det var inte så lätt som jag trott att låta olika krafter komma överens och samstyra. Pilotprojektet blev inte startpunkten till andra likande kulturcentra över hela Chile. Chiles nya demokratiska ledare var inte beredda att satsa stora pengar på att sprida kultur i ett fattigområde med utbrett drogmissbruk och kriminalitet.
I närheten av kulturcentrat fanns och finns en brandkår. Den går under namnet ”Bomba Suecia”. Ja, inte bomb utan just brandstation, för bomberos är frivilliga brandmän i Chile Först 20 år senare skulle jag få veta historien bakom namnet. Ambassadör Harald Edelstam sa sitt ja till att använda namnet 1972 och lämnade till och med över en svensk flagga, som förvarades på annat håll och i praktiken var försvunnen under den 17 år långa diktaturen. Brandkåren fick inte längre heta ”Sverige” och först i början av 90-talet vågade man åter använda det ursprungliga namnet. Nu har ”Bomba Suecia” fått två brandbilar från Gotland, där det finns en lokal stödgrupp, och relationerna med svenskarna i Santiago och inte minst med ambassaden är täta och goda.
Av bossen fick jag för bara några dagar sedan veta att det jag trodde hade uraratat til en ”vit elefant” är ett aktivt, välbesökt kulturellt centrum för organiserade grupper i området.
Detta fick jag veta inför invigningen av ett svensk-chilenskt kulturinstitut i Santiago, ett som jag INTE pushat på och drivit fram genom att få andra att ge efter och acceptera. Snarare var jag tveksam och inte alls så entusiastisk när inbjudan kom att vara med. Men då hade jag gått i en flera år lång tålamodsskola, med en läromästare som satte mig på många prov genom åren, tills jag för en tid sedan kunde anses utexaminerad.
Nu tror jag inte längre att strid och kamp för att få igenom ideer och projekt är den bästa vägen. Nu inser jag att förutsättningarna måste mogna, med alla ingredienser som krävs för ett bra slutresultat på plats, i en alldeles egen rytm, inte min. Det kan ta tid, men det kan också gå väldigt, väldigt fort, när tiden är inne. När projekt och ideer inte stöter på stort motstånd – när man inte måste stånga pannan blodig för att vinna förståelse; då har droppen urholkat stenen och en kritisk massa är uppnådd. Så känns det nu. Nu verkar det finnas ett naturligt flyt. Saker faller synkroniskt på plats, utan synbar ansträngning, men i kraft av att alla viktiga energier samverkat i en och samma riktning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar