Om samråd och samverkan

Samverkan är ett ord som inte låter sig översättas så lätt till spanska språket. Det är något mer än  cooperación och interacciön, samarbete och interaktion. Det handlar ju om att tillsammans verka för något, ett gemensamt mål. I svenskan används begreppet samverkan i många olika sammanhang. Det tillämpas, liksom begreppet styrgrupper, som också lyser med sin frånvaro i spanskan. Helt enkelt därför att det inte finns som en del av ett organigram.

Effektiv management (gestión pública) i offentlig verksamhet är också ett mer ovanligt förekommande fenomen, liksom långsiktig planering.

Politiska och ekonomiska vinster ska skördas snabbt och konkurresen om makten, över kunder och stödtrupper, förhindrar tänkande och planering på sikt, men också samverkan, där medarbetare kan vara potentiella motståndare som vill ha del av samma maktbefogenheter som jag själv.

När makten också innebär allehanda personliga fördelar gynnas anspråken av vertikala, centralistiska strukturer. Enbart den som hamnat längst ner i hierarkin saknas någon att visa upp sin makt emot. Inte ens makten att säga nej finns kvar längst ner. Problemet med en ineffektiv management uppstår när flera, ibland många, vertikala strukturer finns i bredd, men utan tydliga kontaktytor eller instanser för samråd och samverkan. Ledningen i en av strukturerna kan fatta ett beslut som går i motsatt riktning i förhållande till ledningen i en parallell struktur. Säger en nej när det behövs två ja, då blockeras hela initiativet. Då finns det ingen gemensam instans för sammanjämkning av olika intressen. Då blir det bara stopp.

När konkurrensen om arbetstillfällen är stor saknas stimulansen att dela med sig av information , kunskap och erfarenheter. Någon annan kan lägga beslag på min skapelse och dra fördelar på min bekostnad. För att bevaka mina egenintressen håller jag inne med att som också andra kan vara betjänta av.

Allt detta, satt i funktion, upplever jag  dagligen och stundligen i Chile när jag presenterar initiativ som ska förankras och drivas igenom.  Man slår krokben för varandra, tolkar lagar och förordningar för att sätta stopp för ett intiativ istället för att föra det framåt, saknar vilja till och erfarenhet av att ge efter för allas gemensamma bästa. 

Personlig prestige och värnande om det egna maktreviret är kvarlevor av det auktoritära manssamhälle, som Latinamerika ärvt av de koloniala erövrarna. Men som håller på att luckras upp och ersättas av mindre rigida, generösare,  samlevnadsformer.

De sociala nätverken slår tack och lov idag ut dessa ineffektiva, byråkratiska och vertikala system. Studentrörelsen i Chile har visserligen talesrör, både kvinnor och män, men de lyssnar till sin rörelse, är lyhörda, och inte minst mindre prestigefyllda. Medborgarna har börjat agera tillsammans och fått vind i seglen när deras protester och krav på att bli hörda har givit resultat. Konsumenterna, kunder till de stora affärskedjorna och bankerna, men också till universitet och andra utbildningsinstanser, har plötsligt fått gehör för sina protester mot maktmissbruk i form av höga kommissioner och oskäliga vinstuttag.

En ny medborgarmakt börjar växa fram, underifrån, och där har samråd och samverkan en given plats. När nya former av interaktion mellan människor infinner sig behövs det ocskå begrepp för att uttrycka det nya. Snart finns nog både samråd och samverkan i den spanska ordlistan.