Glad, men utan segeryra

Vi hade val igen i söndags igen och denna gång fick Michella Bachelet ett så tydligt stöd, med 62% av rösterna
 tillräckligt för att det inte skulle råda något tvivel om att hon på nytt blir Chiles president. 

Jag var valombud på Nationalstadion igen, denna gång för två röstbord och även för den lista som markerade

 ”AC”-för en ny författning. Det var en lugn och litet dåsig valdag, varmare än i november, och trög tillströmning
 I hela landet var det bara drygt 40% som röstade i detta första presidentval med frivilligt röstande.Det är svårt
 att veta  var de många nya väljarmiljonerna som inte lade sina röster hör hemma idemässigt. men många är
 kritiska till den representativa demokratin i sig.  Själv har jag en son som inte röstar och som argumenterar för
att  alla politiker i första hand  ställer upp för sig själva och inte representerar folket. Dottern ville rösta för
 första gången och jag körde henne till hennes vallokal rätt så långt borta, med många både poliser och militärer
 på gatorna i ett folktomt morgon-Santiago. Röstbordet  hade inte konstituerats än, dvs det saknades en av
 minst trepersoner som måste infinna sig för att röstningen  ska kunna påbörjas. Så hon gick därifrån i oförrättat
 ärendeoch var inte så litet sur på det chilenska, byråkratiska systemet, jämfört med det svenska. Den tredje
sonen röstade tillsammans med hela sin familj i Viña del Mar, och alla lade sin röst på Michelle.

Det blev ingen hejdundrande valseger för henne på Nationalstadion, men så har vår kommun fått nyinflyttade 

invånare som socialt vill bli identifierade med en välbärgad medelklass, vilket långt ifrån är fallet, med en stark 

stratifiering i olika delar av kommunen.

Jag kände ingen segeryra när jag cyklade hem och därmed varken lust att öppna champagneflaskan eller ta mig

ned till folkmyllret på Alameda. Så jag såg och hörde istället vad som sades på TV och troligen hörde och såg

jag bättre än de flesta.

Jag tyckte om Michelles segertal till folkmassorna på huvudavenyn på kvällen. Hon tackade sin familj;

sina barn som alltid stöttat henne och haft förståelse för hennes val i livet.Sin mamma som varit hennes allierade

och vägvisare när det gäller social kallelse, disciplin, anvarskäsla. Mamma, sa hon , du vet inte hur tacksam jag
 känner mig för att ha dig som referens och för  att folket älskar dig och värdesätter dig som jag älskar dig! 
Mamman Angela, som jag arbetat med och också uppskattar som en rättfram och ansvarsfull kvinna, är inte 
lagd åt det sentimentala hållet, men torkade en tår ur ögonvrån  när Michelle spontant vände sig till henne. När 
jag såg det kände jag själv hur en tår bröt fram.

Det var ett bra tal hon höll, inte fullt av floskler som nuvarande presidenten serverat oss varje dag i snart fyra

års tid.

Om jag är här, sa Michelle i slutet av sitt tal; och om vi kommit ända hit,  har det inte varit för att vi vill göra det 

enkelt för oss. Utan just precis därför att vi vet att det är svårt. Det kommer inte att vara lätt, men när har det 

varit lätt att förändra världen?  

Ja, har det någonson varit lätt? Jag är glad att jag ställde upp och knackade dörroch delade ut information i 
gathörnen under den långa kampanjen, inte så många gånger som jag hade velat, men ändå. Jag firade med ett
gott rödvin framför TV;n, ganska trött efter flera högintensiva veckor.