En märklig början
på 2014 har denna januari varit. Ett hårt arbetstempo för att klara så där tre
halvtidsjobb, med flera olika deadlines
att passa. Därtill en sjuk make, som åkt ut och in för blodtransfusioner sedan
några månader tillbaka och behandlats för olika diagnoser tills vi till helgen
fick ett besked som knappast gav utrymme till optimism.
För egen del brukar jag sällan eller aldrig
uppsöka läkare och hade nog inte på eget initiativ sökt upp en ögonläkare om
jag inte kände att jag började bli farlig i trafiken. Sen blev jag underkänd två gånger i rad vid
syntest i samband med förnyande av körkortet. Första gången visade det sig glasögonen
var felgjorda, och det rättades till. Något
bättre syn, men inte tillräckligt för att få köra. Tredje ögonläkaren sa utan tillstymmelse till
tvekan att jag har starr och måste
operera båda ögonen innan jag försöker mig på nytt syntest. Så nu har vi båda
fullt upp med undersökningar, samtidigt som vi förbereder föreläsningar om
miljö, avfall och klimatförändringar inför en konferens som Chiles Kommunförbund arrangerar i Pucon nästa vecka.
Januari är i
Chile årets sista arbetsmånad, ungefär som före midsommar och sommarlov i
Sverige. Jullovet är inget lov, bara en dags helg ena veckan- juldagen- och en
dag veckan därpå- nyårsdagen, medan det varit stiltje i jobbkorrespondensen med
svenskar.
Rivstart med
andra ord, men med ett antal oväntade bromsar som hindrar en jämn och
framförallt harmonisk fart. Vi är satta på prov och försöker hålla humöret
uppe.
Men när jag i veckan tappade den inre kompassen och
gick runt i cirklar i centrum, i kvarter som jag känner till utan och innan sen
30 år tillbaka, men den dagen inte för mitt liv kunde placera i förhållande
till den gata jag skulle till; Ja, då blev jag litet fundersam. Lägg till dagar
med +36 och olidlig värme på nätterna; ja, då känns årets första veckor rätt
tuffa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar