Kulturell flexibilitet

Min man brukar ringa upp sina till åldern komna föräldrar varje söndag. Han hälsade på dem under två veckor i februari och de kunde se att han var svag och mådde dåligt. Han kom tillbaka till Chile i rullstol och hamnade direkt på akuten; blev inlagd och cellgiftbehandling inleddes efter några veckor. Blodvärdena steg och alla andra värden förbättrades i snabb takt. När han ringde en söndakväll för drygt en månad sedan berättade 93-åriga Olinda att en dotterdotter köpt flygbiljetter åt dem och att hon, 90-åriga Manuel och 62-åriga systern skulle komma på ett månadslångt besök (!!).

 Och var hade de tänkt bo, för hos oss finns det inte plats för en enda sängplats. Vi började titta på hyresannonser och se efter alternativ i närheten av vår bostad. Nu är de här sedan tre veckor tillbaka, bor hos en son som har hus i andra änden av Santiago, dit det ibland har tagit två timmar att komma i rusningstid. Mamman är mest intresserad av att hålla utkik på att sonen verkligen vilar, äter som han ska och mår bra. Pappan har långt gången Alzheimer och frågar en gång i timmen var deras väskor finns och predikar om att kvinnor har bättre minne än män och att han för 40 år sedan lämnade alkohol, cigarretter och mat med fett. Systern vill besöka alla Santiagos köpcentra och har  i total konstrast till sin bror köphysteri. Besöket har- förstås- inneburit ett nytt stressmoment för maken, som på grund av sjukdomen inte kunnat dra in de pengar som nu måste fram för att tanka bilen, betala vägskatter, köpa mat till ytterligare tre personer, mm.  Men allt är inte stress och ökad press.

 Vi har också haft fina stunder tillsammans och inte minst givande samtal med mamma Olinda, vars minne är bättre än mitt. Hon minns till exempel när vi 1980 var i Sverige tillsammans med då nyfödda Diego och vilken färg det var på folkdräkterna en midsommar i Säbrå. Jag minns inte ens att det var någon folkdans. Efter 35 år i en peruansk familj vet jag att de kulturella koderna är SÅ olika att det inte ens lönar sig att bli otålig. Det är inte utan att jag själv är förvånad över mitt lugn när köket svämmar över av kastruller, potatisskal, vitlöksrester och kycklingben när systern ska laga en peruansk rätt, som blir god- förstås , för den peruanska matlagningskonsten håller- men med en annan tidsåtgång än i Chile, för att inte tala om Sverige. Igår kom de oväntat hem till oss, dvs blev upphämtade och ville fira att makens alla värden gått upp sedan sist med att laga till en  peruansk ”aji de gallina”. Det tog nästan tre timmar innan vi kunde sätta oss till bords, och dagsprogrammet blev rätt annorlunda än det ursprungliga. Flexibilitet var ordet.