Min
längtan denna höst i Chile (vår i Sverige) har handlat om att få gå i en skog
med mossa under fötterna, eller på en äng, där grönskan är så grön att den slår
en i ögonen. Eller att känna det nästan transparenta ljuset en försommarkväll. Nordisk försommar. Det blir inte bättre med
åren, snarare tvärtom. Längtan växer, och när den sen visar sig vara omöjlig att
förverkliga; ja, då infinner sig vemodet och nostalgin.
Jag satsar varje
år på att något projekt jag jobbar på ska falla ut till sommaren och innebära
en Sverigeresa. Vissa år har det gått att göra resan ändå, men avståndet är
stort och biljetten kostsam, och kostsamt är det att kuska runt och hälsa på
vänner och släktingar. Till pingst gifte sig en brorson och alla syskon,
syskonbarn och deras barnkullar, var med, utom vi här i Santiago. Det var på
vippen att jag inte tittade på fotona från kyrkan och festen, för att inte
plåga mig i onödan.
När Chile är som
gråkallast och fuktkylan tränger in i
bostaden; då gäller det att tänka på alla soldagar, hela 300 av årets 365, vi har i Santiago; förse sig med en trave bra
böcker och filmer, och nästan gå i ide. Jag har ännu inte prövat att sitta vid
datorn med vantarna på, men de iskalla händerna vill gärna trä på sig ett par
varma vantar, även inomhus.
Vi har Andernas bergskedja med toppar på över 5000
m, bara någon timme bort från centrum av Santiago, och efter en regnig dag
blänker bergen i vitaste vitt, som den ryggrad och gräns den är mot Argentina i
öster. Idag invigs fotbolls-VM i Brasilien och framför oss har vi ett antal
dagar då inget annat gäller än fotboll. Är det månne bättre att frossa i de
svenska sommarbilderna på facebook, så att längtan går över, eller att stänga
ute påminnelserna? Vet inte, men vet att det inte blir bättre med åren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar