Ett Carpe Diem-år

Snart är det dags att också ta farväl av 2014. Hjulen snurrar allt fortare och det som tidigare kändes lååånga som ååår tycks alltmer blixtra förbi i rasande fart. Eftertanke måste hinnas med mitt i farten, för avstår man från inre summering och granskning; ja, då kan så mycket  vatten komma in i skutan att den tippar över, eller till och med sjunker. Jag har sett det med extra skärpa detta år, även om jag började året med att se rätt så dåligt och fick nobben på förnyat körkort tills jag starropererat båda ögonen. Men dessa tre månader, från december till mars, insåg jag ( just detta: jag såg in) att jag  i famtiden kanske skulle komma att bli beroende av andra för att ta mig fram, och accepterade med tiden tanken. Dessa tre månader insåg jag också att min man skulle kunna gå bort ifrån mig och oss i nästan vilket ögonblick som helst, och det gällde att  inte förslösa tiden i ett timglas som inte avslöjade rytmen i  de nedfallande sandkornen.  Men vinden vände och livsseglen kunde hissas igen. Men det år som nalkas slutet har bjudit på många andra stormbyar på himlen, medövergående blixtar och dunder, fast mestadels sol och värme.  För varje svårighet som överbryggats har ryggsäcken lättat och glädjen över allt det goda; att kunna mötas med öppna ögon och hjärtan, har givit ny energi.  Brandkårslarmen har onekligen varit många, men larmet  har inte tagit överhanden.  Så här i årets sista timmar slår det mig med vilken lätthet  det har gått att ta sig igenom brandröken, ut till ljuset på andra sidan. Ett benådat år, med en personlig energi och vitalitet  i samklang med andra, som räckt till så mycket och givit så många glada stunder. Ett år som gått i blått, elektriskt blått. Det finns så många att tacka och så mycket att vara tacksam för att orden inte räcker till. Så TACK, alla som jag haft förmånen att dela 2014 med.