Sonen Diego, som fyller 28 om några veckor, är på besök i Sverige efter snart 9 år. Han föddes i Lima, Peru, och har bott i Chile sedan han var 4 år gammal, så mest av allt är han chilenare. Som liten följde han med på de årliga Sverigeresorna och har starka minnen av backarna i Näs utanför Härnösand, där han åkte skidor och kälke.
Den här första veckan för Diego i Sverige på egen hand har jag känt mig som en GPS som styr in honom till rätt tåg, med rätt biljett i handen, och instruktioner om hur han använder olika telefonkort.
Jag var inte klok nog att lära honom svenska som liten . Min ursäkt var att jag ofta reste bort i jobbet och skulle förlora kontinuiteten med svenskan, men allra mest att min man skulle uteslutas från all konversation vid matbordet.
Märkligt nog är det flera som den här veckan sagt att Diego förstår en del svenska och till och med pratar litet. Han har musiköra och måste vara språkbegåvad, för den engelska han talar är inte heller den man lär sig i en chilensk skola.
När jag för en stund sedan ringde till Trögdshemmet där mamma och pappa bor sedan ett halvår tillbaka sov mamma. Hon som bara för något år sedan stolt visade upp ett kärleksfullt brev Diego skrivit till henne. Pappa ville att jag skulle påminna honom om vem Diego egentligen är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar