Som förälder finns det nog ingen ålder då man upphör att oroa sig för sina barn, speciellt när det kommer oroväckande nyheter. Igår kom mail från Mikaela i Delhi, där hon berättar att hon känner sig ”superdebil”- jättesvag- med feber, diarre och kräkningar. Och hemlängtan. Hon är uthållig och undviker i överkant att klaga, så jag förstod att det stod illa till. Hur når vi henne bland 12 miljoner människor i Delhi, om inte annat för att höra hennes röst? Sen ringde Diego från Uppsala, där han under natten blivit bestulen på jacka, plånbok med alla ID-handlingar och Visa-kort.
Imorse blev jag väckt av Mikaela som ringde och berättade att hon tar antibiotika och mår bättre, men äcklas av all mat och alla dofter på gatorna. Alla turister hon och väninnan Hanna möter erbjuder olika preparat och ger olika råd, för diarré har ju alla i Indien!!
Precis klockan 20.00 släckte vi alla lampor och apparater, utom kylskåpet, och satte oss på balkongen med ett tänt ljus som under timmen som gick hann brinna ned. Reflekterade över hur mycket mer som måste göras för att få med alla i liknande aktioner som den Facebook driver. TV är nog den främsta informationskällan, men kanalerna slåss om att tittarnas uppmärksamhet och då handlar det om våld, mordbränder, övergrepp på barn och kvinnor eller om banaliteter som skådespelares privatliv. Fast på nyhetssändningen berättade de faktiskt igår kväll om hur ljuset släckts först i Sydney, med bilder därifrån och från Filippinerna, och sist i San Francisco, 18 timmar senare.
Igår ”firade” barnen till de lärare som halshöggs den 29 mars 1985 årsminnet av denna fruktansvärda händelse med en fredlig kulturaktivitet där de själva sjöng och höll i mikrofonen. Andra föredrar att hålla hatet levande. Idag firar en del ungdomar med våldsaktioner, barrikader och bomber”el dia del combatiente” till minne av polismordet på två unga pojkar i en protestaktion mot diktaturen 1985. Samtidigt läser och ser jag bilder på hur kinesisk polis förgriper sig på tibetanska munkar. På SvD:s nätsida läste jag idag en rysande intervju ”smärtpunkt Tibet” av den tibetanske munken tibetanska munken Palden Gyatso, som satt 33 år av sitt liv i kinesiskt fängelse. Hans kropp är ett enda stort ärr efter långvarig tortyr, men i hans sinne finns inget hat. Han förklarar i intervjun att ilska och hat är grundorsaken till alla problem och svårigheter.
Att hata skulle inte hjälpa mig eller någon annan, säger han.
Citat ur intervjun: Enligt buddhismen går det att nå djupare insikter i medvetandet och de mänskliga villkoren som gör att genererandet av nytt hat framstår som fullkomligt irrationellt. Hat anses som en avancerad form av okunnighet, som i sin tur bygger på en begränsad förståelse av verkligheten. I den buddhistiska världsbilden hänger allt samman, alla levande varelser är beroende av varandra och att hata eller våldföra sig på någon blir på så sätt abnormt.
–Fängelsetiden gav mig en oersättlig undervisning om förnöjsamhet. Hur rik en människa än är och hur bekväma omständigheter hon än lever under, så betyder det ingenting om hon inte förstår att uppskatta det.
Troligen skulle det inte hjälpa chilenska bombkastande ungdomar eller kinesiska poliser till ett fridfullare sinne att ta del av Palden Gyatsos berättelse. Jo, kanske några skulle ”drabbas”, men medvetande är något som kommer inifrån, eller inte kommer alls om det är tyst eller hatfyllt därinne. En död och 400 anhållna, läser jag i dagens tidning om oroligheterna i Santiago.
För 35 år sedan trodde jag själv att kulturrevolutionen i Kina lät ”tusen blommor blomma” och förstod inte övergreppen mot bl.a Tibet. Idag tar jag avstånd från det mesta jag skrev i avslutningskapitlet i pappa Eriks bok ”brev till min röda dotter”. Det är bara att hoppas våra barn dragit lärdomar av alla våra misstag, utan att förlora tron på mänskligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar