Jag har inte glömt att jag har en egen blogg. Men när man som jag nu byter sängplats och värdfolk praktiskt taget varje dag är det inte läge att uppta eventuell datatid med annat än en snabb genomgång av e-posten. Med sex timmars tidskillnad mellan Chile och Sverige blir kontakten också litet hackig. Den tid man vaknar i Chile är sällan den tid på dagen då man är fri att ringa eller skriva från Sverige. Numera stressar jag mindre för att hinna med att kontakta ALLA jag skulle vilja träffa eller prata med under några få dagar. Nu inriktar jag mig mera på kvalitet och fokusering på den eller de jag har en stund tillsammans med vid ett matbord, på en utomhusservering, under en bil eller tågresa. Att hela tiden tänka på det eller dem jag skulle vilja träffa eller borde kontakta gör mig bara stressad i onödan. Det är i sig tillräcklig stress att släpa på tunga väskor mellan olika platser, förflytta sig mellan orter och få ut optimalt av varje dag. Under en bilresa mellan Enköping och Göteborg tillsammans med min bror Anders-Petter häromkvällen pratade vi om vad vi barn ärvt av våra föräldrar och vad våra barn ärvt av oss. Vi hade ägnat hela helgen åt att nedmontera det som varit vårt föräldrahem de senaste nästan 20 åren, med föremål som gått i arv under ibland många generationer. Vi bar ut hundratals böcker, handvävda lakan och handdukar, hela serviser och ibland kantstötta tallrikar och glas, slängde kläder i säckar och valde ut det som var och en gärna behöll för egen del av allt det som inte fanns antecknat i det testamente mamma skrivit genom åren. Vad gör jag förresten med bord och stolar, byråer och en utdragssoffa som mamma tilldelat mig?
Så här i efterhand kan jag bara uttrycka tacksamhet gentemot mina tre syskon för den generösa och respektfulla inställning alla visade till varandra och till våra föräldrar. Ingen stred om föremål för egen del. Tvärtom. ”Vill du gärna ha den skålen, så ta den! ”. Istället för att fastna i nostalgi och sorgliga minnen blev det tack och lov många skratt tillsammans. Ja, det blev en konfliktfri, fast fysiskt väldigt ansträngande helg, och vi hann faktiskt göra det mesta klart.
Mellan varven hälsade vi på mamma och pappa på Trögdshemmet där de har sina käraste möbler, tavlor, fotoalbum och kläder. De blev varje gång så otroligt glada när vi dök upp, men mindes ibland inte att vi varit där kvällen innan. Pappa tror att han är på ett konferenscentrum och mamma tror nog att hon är kvar i Gåde. Vi syskon vet nog ganska väl vad vi ärvt av var och en, både positiva och negativa drag. Vi var också överens om att vi måste se till att bryta de destruktiva mönstren och helst bara bära det positiva vidare. Igår pratade jag med Michaela, 20, i Göteborg om vad hon tror att hon ärvt av mig och Lucho. Men jag har också lärt mig av henne; inte minst att saker och ting löser sig bättre utan stress. Utan att föresätta sig det är nog Carpe Diem hennes motto. Så nu går vi och badar i sjön här vid Furulund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar