En del program i P1 i Sveriges Radio är verkligen fantastiskt bra. När jag var i Sverige och körde runt chilenare på den jämtländska landsbygden lyssnade jag för det mesta på olika program medan de bak i bilen pratade intryck, jämförelser, skrattade åt saker de uppfattade som komiska. Jag är uppvuxen med att pappa alltid lyssnat på P1 och att man måste vara alldeles knäpp tyst när det var något som intresserade honom. Ofta hände det under bilkörning och då kunde han sakta in farten och köra i 30 km/timmen för att kunna lyssna ordentligt. Oss barn och vår närvaro uppfattade han inte då. En brorsson berättade i Partille i juni en historia om när han som liten satt i baksätet i pappas bil, nedtryckt bland vågar och fårskinn, och pappa inte ens hörde när han sa att de var framme och att han ville gå ur bilen.
Så avskärmad från vad som rör sig omkring mig tror jag mig inte bli, men visst kan jag bli så uppslukad av ett program att jag inte ens kan läsa tidningar på nätet samtidigt. Det hände idag med Margot Wallströms ”Sommar” och litet senare när jag lyssnade på astrofysikern Max Tegmark i en inspelning från i torsdags. Båda otroligt mänskliga och fascinerande, var och en på sitt sätt, förutom ett bra musikval. Att Margot Wallström kunde berätta om sina migränanfall och klimakterieproblem gav en extra och mänskligare bild av en högt uppsatt kvinnlig ledare. Man kan förstå henne och inse att det kanske inte alltid är så lätt att stå i rampljuset; att det inte alltid är glassigt uppe i toppen. Har ni hört någon manlig ledare våga berätta om sina prostatabesvär? Det hon sa som hälsning till Göran Persson var också i prick: en chef innehar en post, medan en ledare måste vara bra på relationer. Att hon berättade om det blodprov hon tagit under arbetet på en ny kemikalielagstiftning; ett prov som visade på en hög koncentration av tungmetaller och gifter, gav också en ny och mänskligare dimensionen åt en tung ödesfråga.
Njöt gjorde jag också av den unge professorn i astrofysik, som pratade om parallella dimensioner och mörka hål, lika ledigt och underhållande som han berättade om hur han i Alvikskolan blev mobbad av sina klasskompisar därför att han hade höga betyg. Han gjorde ett svårt ämne om inte lätt så fascinerande och gripbart i sin ogripbarhet, och inte minst gav han en lektion i både mod att gå sin egen väg och ödmjukhet inför de stora, olösta frågorna.
Sen hörde jag på Dagens Eko om ett stort projekt för att ta fram globala mätverktyg kring storstädernas utsläpp som ska sättas igång i 40 av världens största städer, dit Stockholm inte hör förstås. Det sägs att dessa städer bara upptar 2% av jordytan men gör av med 50% av jordens energiproduktion. Städerna som jordens cancersvulster, tänker jag.
Allt detta tänkvärda får jag del av en söndagsmorgon i Santiago, tack vare IT-samhället Hur klarade jag och vi oss innan dess? Nu ska jag gå ut och köpa en chilensk morgontidning med söndagsbilaga, inte så dålig den heller, fast jag om jag fick välja hellre skulle sätta mig och läsa dagens Svd eller DN. Jag får gå till fots, för cykeln stals igår där jag bundit fast den i ett gathörn Här har vi en solig söndag. Och ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar