Så ska det vara

Detta är förstås ingen bra tid på året för en jämförelse mellan Sverige och Chile. När Santiago dessutom bjuder på en riktigt kallfuktig vintervecka med rekordhög luftförorening blir jämförelsen direkt orättvis. Efter någon vecka försvinner den distinkta doften av grönsaker på Hötorget ; känslan av att gå på ett gungande mjukt underlag i en skog och fågelkvittret en sommarljus gryning. Eller snarare; även om allt detta inte försvinner, så suddas intrycken bort från den första medvetandenivån.
Jag upphör aldrig att förvånas över chilenarnas inställning till vintern, som består av tre månader: juni, juli, augusti. Det är som om de varje år intalar sig att sommaren ska vara för evigt och att inga förberedelser behöver göras för dessa tre bistra månader. I år har det inte regnat mycket, men temperaturen ute är för det mesta densamma inne, och när det närmar sig nollstrecket är det kallt. Vi bor i en lägenhet i ett nybyggt hus, men kylan smiter ändå in och det finns inte en tillstymmelse till isolering eller dubbla fönster. Första natten sov jag med täcke, filt och ett lammskin jag fått i present av syster Maria över mig. Vi får inte ha gasol-ved eller fotogenkamin och den centrala uppvärmningen kostar 25 kronor/timmen. Elektriciteten är dyr, men igår införskaffade jag en elektrisk uppvärmare.
Det är ingen ide att uppröras över att människor inte kommer på avtalad tid, fast jag måste erkänna att min toleranströskel är lägre direkt efter ett Sverigebesök. Häromdagen väntade jag på en person som skulle komma med ett morgonflyg söderifrån. Flyget sköts upp hela förmiddagen och jag kom då överens om att träffa en annan person på ett kafé nere i centrum. Efter en halvtimmes väntan reste jag mig och gick. Då ringde han och frågade om jag ”väl” väntade på det överenskomna stället, för han skulle dyka upp om 10 minuter. När jag sen skickade honom en mejl där jag skrev att jag i Sverige återigen fått uppleva sanningen i detta att man faktiskt använder en annans tid genom att komma sent, svarade han att jag hade helt rätt. Vi ses en annan dag. Punkt slut.
Trots en del irritationsmoment går det inte att komma ifrån att det är något charmigt med ett samhälle som det chilenska, som inte är färdigbyggt och perfekt. Där dessutom kvarterskänslan finns kvar, åtminstone i en kommun som Ñuñoa. Häromdagen frågade jag portvakten efter något ställe i närheten där man kan beställa hem lunch. Gå till hörnet och ring på dörren bredvid pizzerian, sa Manuel. Där lagas det enkel husmanskost som lämnas av på beställd tid. För 1500 pesos- 25 kronor- fick vi en sallad och en god, hemlagad huvudrätt. Utan förbeställning, utan komplikationer. Mitt emot oss har vi en affär med ekologiska produkter. Den heter Trigal del Sol- solens vetefält-och där är bemötandet alltid vänligt, förutom att de också inrett en avdelning med restaurang. Den har nu flyttat in för vintern, och när jag idag skulle köpa nötter, mandlar och torkade aprikoser till den hemgjorda müslin frågade Patricio hur jag haft det i Europa.
Mitt på dagen värmer solen upp och idag tog jag en första cykeltur till Plaza Ñuñoa, där de många olika lövträden nu står avklädda, medan de chilenska palmerna vajar högresta och fortfarande gröna. Det passar sig inte med jämförelser. Nu är jag här och så ska det vara.