Jag hann fram till läktaren på Nationalstadion medan Michelle Bachelet höll det enda, och alldeles för långa, talet i samband med 20-årsfirandet av segern i NEJ-kampanjen. Den 5 oktober 1988 är en oförglömlig och känsloladdag dag för de 54,7% som den dagen med en penna och ett papper la sin röst för demokrati, mot fortsatt styre av Pinochet. Det var den dag diktatorn föll på eget grepp, eftersom det var han själv som tagit fram modellen med en folkomröstning. Nu ser jag många chilenska flaggor i blått, rött och vitt i händerna, men kanske ändå fler plakat , kampanjtröjor och mössor för kandidater till kommunalvalen den 26 oktober. 20-årsfirandet av denna glädjens dag för miljoner chilenare skulle ha börjat kkl 11.00, men jag kommer inte förrän efter 13.00, då flyget till Buenos Aires försenades för mina argentinska vänner och jag valde att vänta tills de gått genom passkontrollen.
Antagligen har många redan gått hem, eller också räcker inte entuiasmen till för att fylla läktarna, och utan svårighet tar jag mig igenom publiken och hittar en bänkplats. Solen gassar och kandidaterna som omger Michelle Bachelet uppe på scenen ser tidvis ut att börja gunga med kroppen och ta sig för pannan. Bara presidenten har ett glas vatten, som hon gång på gång lyfter medan hon i snabb takt läser sitt låååånga tal om allt regeringskoalitionen uppnått under dessa 20 år. Hon verkar själv vilja komma igenom talet så snabbt som möjligt för hon läser i rasande takt. Jag kan trots tappra försök inte uppbåda någon entusiasm, och jag verkar inte vara ensam. Det går inte att återskapa känslan 20 år bakåt i tiden, då vi var hundratusenstals människor som intog gatorna, tutade i bilhornen skrek och sjöng av glädje tills rösten var totalt borta. Dagens tidningar publicerar vittnesmål av kända politiker som berättar vad de gjorde, tänkte och kände just den dagen, och alla verkar vara överens om att det var en av de starkaste dagarna i deras liv, kanske den allra viktigaste rent politiskt. Så var det också för mig, och jag gissar att dagens datum för alltid kommer att vara registrerad som den dag då lyckan inte hade några gränser. Vi hade segrat över mörkrets krafter, med folklig mobilisering och utan våld. Idag är det omöjligt att uppbåda någon entusiasm , med allt som återstår att göra för att Chile ska bli både en demokrati och ett samhälle med lika möjligheter för alla. Den enda riktigt starka applåden får Bachelet när hon retoriskt frågar ”vilken president kan samla hela Sydamerikas presidenter till ett toppmöte på 48 timmar? ”, vilket hon gjorde för några veckor sedan i samband med krisen i Bolivia.
Troligen lyssnar jag lika kritiskt till det långa talet som de allra flesta andra på läktarna. Det är först när kampanjsången för NEJ-kampanjen ljuder högt i högtalarna som alla reser sig, sjunger med och lyfter på armarna. Själv blev jag tårögd och rörd bakom solglasögonen, än en gång. När mötet var slut hälsade jag på många båda kända och mindre kända vänner. Visst har vi fortfarande mycket gemensamt, men det som mest förenar oss kommer troligen för alltid att vara segerkänslan just denna dag, för 20 år sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar