Det är fortfarande mörkt ute. En väninna i Sverige frågade kl 5.00 om jag precis kommit hem från festen eftersom hon såg att jag var uppkopplad. Sanningen är den att jag vaknat till en ny dag i Santiago en halv timme tidigare.
Varje gång jag lämnar Sverige infinner sig samma dubbla känsla av att både vilja stanna kvar "hemma” i Sverige och att resa hem till Chile. Jag vet sällan när jag kan komma tillbaka igen. Nu vet jag inte om mamma kommer att leva nästa gång. Och nu vet jag att pappa inte väntar på mig längre.
Jag visar Lucho och pojkarna foton från begravningen och de blir rörda och berörda. Dario och Diego var de enda av 12 kusiner som inte var med uppe i Jansjö och Fjällsjö kyrka. Michaela och jag fick representera familjen i Chile.
Det var en fantastisk vårvinterdag med sol över Fjällsjö och smältande snödrivor vi tog farväl av pappa, morfar, farfar, farfarsfar, vännen, kollegan och maken Erik. Solstrålarna lyste upp den enkla, vackra furukistan han låtit snickra åt sig för 10 år sedan, och på den låg hans tovade älskligshatt och herdestaven.
Anders-Petter har förättat många begravningar genom åren, men att begrava sin egen far gör ingen på rutin. Rösten bröt sig alldeles i början, men sen blev tonen fastare. Mamma tog inte blicken från grannen Mats som spelade klarinett till ett vacker sammansatt bildspel. Vi undrade efteråt hur mycket hon uppfattat av vad som hände och vilka som var närvarande den dagen; i kyrkan, på kyrkogården, i bystugan i Jansjö och i pappas älskade lilla stuga, som nu tillhör Anders-Petter.
Vi blev 60 personer till minnesstunden och kaffet i bystugan. Flera hade liksom familjen kommit resande långt ifrån, bl.a redaktören för radions lantbruksprogram, som höll ett uppskattat tal. En kollega på Hushållningssällskapet i Härnösand berättade dråpliga historier om resor de gjort tillsammans; bl.a den gången han tyckte att de gott kunde sova under bar himmel i Hyde Park i London.
Minnesstunden avslutades med en video, inspelad på pappas 90-årsdag, tre månader tidigare. Där höll pappa sitt sista tal och han talade om döden som det ännu inte fullbordade projektet som man inte behöver vara så rädd inför; om att han levt ett rikt och lyckligt liv. Livet blir vad man gör det till,sa han, och ”har man tråkigt, får man hitta på något”.
Han visste inte då att hans sista projekt skulle fullbordas så snart, men han var beredd. Hans ande och anda vilade över hela denna dag, och vi var många som sa att det var en ljus begravning. Det var som om han själv varit med och regisserat allt i detalj, och han hade ju också skrivit ned hur han ville ha det. Han och Gud måste tillsammans ha kommit överens om tidpunkten, som inte kunnat vara mer perfekt. För min
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar