22.45 i fredags kväll ringde min bror Lars-Olof för att snyftande berätta att pappa lämnat oss. Han satt då med pappas hand i sin och sa något om att pappa låg fint nedbäddad på ett av sina lammskinn.
Min allra första känsla var av lättnad, för pappas skull. Han plågades de sista veckorna av att vara totalt orörlig efter ett fall med lårbensbrott, och kom aldrig upp ur sängen mer. Jag tror att han bestämde att han ville dö, och slutade att äta. Visst var jag också ledsen, men fick under natten trösta Lucho som bröt samman i gråtattacker.
Visst hade jag också gärna velat vara med och ta ett sista farväl, men nu förblir han i ett ljust minne och jag hinner vara med på hans begravning. Du är så välkommen, när du än kommer, sa han sista gången vi talades vid i telefon, kanske för 10 dagar sedan. Jag sa då att jag kommer till påsk, men tror inte att han uppfattade det. Däremot hann alla tre syskonen i Sverige ta farväl. Syster Maria för en vecka sedan, vid en i förväg inplanerad resa från Härnösand. Broder Anders-Petter som sedan länge visste att han skulle besöka mamma och pappa på Trögdshemmet den 1 april. Det blev pappas sista medvetna dag, och Anders-Petter hann med att ta fint farväl och ge honom nattvarden. När jag i fredags eftermiddag chattade med Mikaela visste hon inget. Någon timme senare satt hon i en bil med kusinerna Robert och David upp till Enköping.
Jag är glad att du får komma till vila nu, pappa. Men jag kommer att sakna dig. Mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar