Om att av-lida

Ibland funderar jag över vad ord och uttryck kommer ifrån. Vind för våg t.e.x. Vad kan det ha för ursprung? Imorse hade jag ordet ”avlida” på näthinnan. Av- lida; alltså att sluta lida? Som avliva, ta livet av. När användes det ordet första gången, undrar jag, och är det så att avskedet från jordelivet just betyder att man slutar lida? Inte alltid förstås, för en del rycks bort utan föregående lidande, men äldre människor som min pappa, som levt sitt liv, och dessutom ett rikt liv, och som led av brist på intellektuell stimulans och att vara ”onyttig”. Jag har ingen gnista längre: känner mig inte kreativ, sa han näst sista gången vi talades vid i telefon. Men pappa; du har ju varit tillräckligt kreativ i ditt liv. Du behöver inte vara det längre, var min kommentar, men det räckte inte för pappa, som alltid , alltid var full av idéer och projekt. Hade han levt dubbelt så länge , hade han fortfarande haft projekt att genomföra, men kroppen sa nej till slut. Kroppen blev ett fängelse när han efter ett olycksfall inte kunde röra sig längre. Det började nog när han blev fråntagen körkortet för några år sedan. Då började friheten att beskäras. Men när kroppen inte svarade på hans mentala order längre, då fanns ingen frihet alls kvar längre. De sista tre veckorna måste ha varit nästan bara lidande, och beslutet att sluta äta och dricka ett beslut att ta slut på lidandet. Att av-lida. Vem kan säga något om ett sådant värdigt beslut?