Det känns som om veckan som gått varit ett enda flyt av aktiviteter.
Inte så att det inte funnits tid att andas och känna efter, utan som ett
enda radband , där pressen att gå vidare och hantera nyuppkomna frågor tvingat till aktiv närvaro i nuet , till 100%. Fokusering, och framåt, framåt. Som att navigera sig själv framåt och veta att det inte finns tid för tvekan eller otydlighet.
De senaste tre dagarna har det blivit 18 timmars koncentrerat arbete och sen har jag bara slocknat, för att vakna vid 4-tiden och vara helvaken. Inget har hjälpt, annat än att gå upp och börja dagen. Vid 8-tiden har det redan gått iväg ett 50-tal mail, men det stannar liksom aldrig av.
Vid flera tillfällen tycker jag mig ha märkt ett nytt sätt hos mig själv att hantera situationer genom att bl.as styra om negativa reaktioner hos andra. Inte ta åt mig och inte låta det negativa gå in i mig utan liksom stryka längs sidorna och domna bort för att de inte får något grepp. Det känns som nytt att inte bli påverkad, dvs inte låta negativa vibbar få någon plats och därmed också stjäla min energi. Eller att helt enkelt klippa av eller hitta en snabbt avslut när människor med otydliga eller på något sätt obskyra avsikter närmar sig. Är detta kanske ett nytt sätt att leva? Utan krusiduller, och tydligt. Att hantera frågor i takt med att de dyker upp, utan att ”rulla in sig” som inte minst argentinare älskar att göra, dvs tugga om och veckla in och ut en känsla, en upplevelse, i det oändliga. Det som inte känns så bra är detta permanenta tryck, som denna vecka inneburit att lunchen intagits medan något avtalas på telefon. Imorse tänkte jag åka ut till stugan i Tunquen för att se om förödelsen vid sista regnstormen var stor eller överdrivits. Klockan tre på eftermiddagen sitter jag fortfarande och svarar på mail och nu blir det nog ingen stuga förrän månaden är över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar