Ytterligare ett studiebesök är över. Under 9 intensiva dagar gjorde 13 ungdomsledare från Colombia fältbesök i kommuner; blev informerade om socialförsäkringsprogram och inrikespolitik på ministerier och deltog i kvällsseminarier med sina chilenska motsvarigheter. De hann med att känna på både snö uppe i bergen och Stilla Havets kalla vatten ute vid kusten. I klimatförändringens tecken fick de stå ut med Santiagos gassande solsken , kyliga regndagar och huttra med vantarna på i fuktkalla lokaler. För två av kvinnorna var det första gången de såg havet och med liv och lust kastade de sig i det iskalla vattnet i Valparaiso.
Knivskarpa hjärnor tog in och analyserade synintryck och föreläsningar om Chiles politiska system, utbildningsväsen, ungdomens deltagande, pensionssystem och miljöhantering på lokal nivå. Anspråkslöst och vetgirigt sög de i sig intryck och energin verkade räcka till också för nattliga samtal, flera gånger ändå till gryningen. De var tacksamma och för det mesta upprymt glada; sjöng i bussen och hade alltid frågor att ställa; även till statssekreteraren i inrikesministeriet, som knappt han ta en tugga under en lunch i Monedapalatset en dag.
Liksom svenskarna på besök i Chile, eller chilenarna på besök i Sverige skulle det fotograferas och ställas upp på gruppbilder många, många gånger varje dag.
Men medan svenskar kräver och är bortskämda med bekvämlighet; mat , vila och avfärd på utsatta tider, lever colombianer som om varje dag, ja nästan varje ögonblick, kunde vara det sista. Gruppdisciplin är ett okänt begrepp i ett land där individen på egen hand och utan sociala skyddsnät får se till att överleva. En kommer på att batteriet till filmkameran är slut på väg till en väntande minister och låter hela gruppen vänta. En annan bara måste komma av bussen och fotografera mitt i en trafikkorsning,. Att få gruppen att förflytta sig framåt i jämn takt är i det närmaste en omöjlighet.
Svenskar, chilenare och colombianer har i avskedets ögonblick tackat mig för mitt tålamod med respektive grupp. Sanningen att säga är tålamod inte en egenskap jag tycker mig ha tillräckligt av. Jag erkänner att jag ibland blir trött och ordentligt irriterad på självcentrerade individualister, som inte ens anstränger sig för att avläsa gruppens rytm och vilja. Varför är det så svårt att vara VI; att inse att vi måste sätta en gräns för vår egen individualism när vi agerar i grupp och samverkar kring ett gemensamt mål? Idag njuter jag av att få bestämma över min egen dag. Jag behövde visst skriva av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar