Att det ska vara så svårt att uttrycka det som inte är påtagligt. Det som är inre liv. Det som inte är synligt för ögat. Det som är osynligt för ögat och som är det allra viktigaste, som Lille Prinsen (Saint-Exupery) formulerade det. Veckor och månader går då jag väljer att hoppa över bloggen just av den anledningen. Jag finner inte orden. Det blir inte spontant och då känns det bättre att inte ens försöka.
Nu har jag tillbringat fyra dagar och tre nätter vid vulkanens fot, långt inne i en djup och allt trängre dalgång väster om Santiago. I sällskap med 3 argentinskor, en peruanska och en chilenska, med Maria som andlig vägviserska och ett otvetydigt ledarskap. Hon är mästare på att leda processer fram till mognad; ser och avläser vekligheterna bortom det allmängiltiga registret; kommunicerar med alla existerande riken och andliga nivåer, djupt nere och högt, högt uppe, och alltid, alltid med kärlek till allt levande. Hon bryter mot alla gängse sätt att tänka och arbeta, och får de människor som inser hennes kraft att arbeta i grupp mot ett gemensamt, högre mål. Vi mediterar inte hela tiden, men visst mediterar vi på något sätt. Här handlar det inte om individen och att realisera sitt liv som separat varelse. Imorse hade vi tidigt uppgiften att söka upp ett vattenfall, existerande eller ej, och stanna upp vid en viss sten för att skriva ned tankar och uppenbarelser. Det handlade om att låta det osynliga manifestera sig. Det handlade om alkemi och samverkan utan självhävdelse, om att i största ödmjukhet böja oss inför storheten och intelligensen i universums puls. Nej, det går inte att översätta detta i ord som gör upplevelsen begriplig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar