Dags att fatta beslut. Efter två månader tog jag mig igår tid att åka ut till stugan vid kusten. Det tog flera timmar att gå igenom allt som måste repareras, bytas ut, material som måste inköpas, och när kvällen kom var jag helt säker på beslutet att sälja. När det blivit mer bekymmer än nöje och månadskostnaderna motsvarar hyran av en lägenhet; ja, då måste man ställa frågan om det är värt mödan? Jag har njutit i stora drag av min oas vid kusten genom åren. Inget är som att vakna till fåglarnas kvitter eller att inta frukost under vinranksbersån. Ingenstans sover jag så gott och ostört som här. Men när det inte finns tid eller pengar att underhålla och att njuta av lugnet vid havet ja då är det inte nöjet som tar överhanden.
Idag åkte jag med min ”trädgårdsmästare” längs kusten för att leta rätt på ett ställe där de säljer öppna spisar, då min kopparspis fått hål av värmen och kan vara riktigt brandfarlig. På vägen berättade Roberto om hur han och hans två småsyskon övergavs av sina föräldrar inte långt från det ställe vi åkte till. Han var 7 år då. Han letade efter henne, men fick upp spåret först efter 30 år. Hon bodde i norra Chile och han åkte dit. Det var ifjol. Hon nekade till att ha några barn överhuvudtaget och erkände honom inte den gången som sin son. Det var svårare att få ett sånt mottagande än att drömma om mamman som försvunnit, sa Roberto. Hon var kall och oåtkomlig, ända till slutet. Han hann besöka henne tre gånger, sista gången för att vara med på hennes begravning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar