Från dörr till dörr tog det 12 timmar att komma till Bogota från Santiago. Hälften av den tiden är ren flygtid. En gång för snart 40 år sedan gjorde jag samma sträcka med buss. Det tog en vecka. Så länge sedan är det som Colombia fick en plats- för alltid- i mitt hjärta.
Att från det förutsägbara och ordnade Sverige uppleva det färgrika, passionerade (på gott och ont) Colombia öppnade min inre dörr för ett annat sätt att leva, som också hade en stark resonansbotten inom mig. Chile blev landet mitt emellan, en neutral plats att bo på mellan dessa två poler. Så ofta jag kan, vilket har blivit någon gång om året, landar jag i Bogota och söker upp de platser, men framförallt de människor, som jag burit med mig i livet sedan den dagen i början av 1971 jag första gången vaknade till frågorna ” hur har din gryning varit? Låter du dig provoceras av en kopp kaffe?”.
Här har jag sedan dess några av mina bästa och mest trogna vänner. Varje gång vi ses går vi igenom vad som hänt med Nelson, Diego, Joe, Maria Cristina, Jaime här i Colombia och på svenska sidan Lasse 3, Calle, Brittta, Birgitta, Ulla. För ett år sedan återvände en annan kär vän efter 12 års exil i olika länder och på olika Unicef-kontor runt om i Latinamerika, och det är Sonia jag kom till igår. När taxin stannar på gatan är det inte Sonia som ropar från ett fönster på femte våningen utan hennes alltiallo sedan 28 år tillbaka, kvinnan som såg hennes dotter födas, och som jag själv känt i 20 år nu.
Arturo, Jairo och Sonia vill höra om jordbävningen, om vad som händer i Chile med Piñera som president, och vi ser de tydliga likheterna mellan president Uribe som Colombias enväldige storgodsägare och vår nye president som fattar besluten själv och inte ens låter sina ministrar uttala sig i sakfrågor. Vi pratar och vi smuttar på det medhavda reservavinet från Chile, och jag frågar om sånt som är svårt att begripa när man inte följer det dagliga skeendet.
Jag har exempelvis svårt att förstå att det mindre än två månader innan första valomgången finns 7 presidentkandidater och att oppositionen inte kunnat ena sig om en kandidat för att ha en chans att vinna. Det är svårt att begripa hur det plötsligt uppstått ett parti ” grönt val” som egentligen inte alls är miljögrönt utan av taktiska skäl samlar dem som inte fått ett utrymme i andra partier. Inte heller är det lätt att med andra system som referenser förstå att det totalt saknas disciplin att rösta och agera enligt givna partifållor, där partierna står för ett program och en linje. Det var längesedan jag hört mina vänner så upprymda. De tror på en f.d borgmästare i Bogota som skall vara den ende politikern i landet som inte kan anklagas för korruption och att ha stulit under sina två mandatperioder. De senaste två veckorna har Antanas Mockus seglat upp som ett politiskt kort att räkna med och vad han talar om är varken makroekonomi eller arbetarfrågor utan om ett sätt att skapa fredlig samlevnad i vardagen, något av en kulturell revolution i ett våldspräglat land som Colombia. I dagens tidning står det att Mockus inbjudit en annan f.d borgmästare som seglat upp i politiken, Sergio Fajardo, att ställa upp som viceminister. I morgon går tidsfristen ut för att skriva in valformlerna.
Oförutsägbarhet; det är nog det ord som passar bäst på Colombia. Allt kan ändras i en handvändning, eller med andra ord: nästan ingenting kan planeras. Det är ett eller flera strån vassare än Chile som framstår som ett välordnat, modernt samhälle vid sidan av Colombia. Men visst det också en charm i detta. Vännerna kunde ställa upp med någon dags varsel och hade inte sin påskhelg inbokad långt i förväg. När hungern satte in framåt kvällen gick vi ned till snabbköpet som har öppet 24 timmar om dygnet och på några minuter hade vi en smaklig måltid på bordet. Och en ny flaska vin korkades upp för att fira vänskapen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar